söndag 28 december 2014

Fika och hemlängtan

Sho bree mina vänner. Ny dag, fortfarande lika varmt! Har kånkat våra resväskor från hotell nummer två till lägenheten som vi fått låna nu de två sista nätterna innan vi åker hem. Kusinerna är redan på väg och jag ska inte sticka under stol med att jag gärna följt dom faktiskt. Hemlängtan växer sig större för varje dag så ska bli skönt att få sova i sin egen säng, träffa Bosse som blir helt galen av glädje, och så klart storasystrarna och Felix också.

Nu ska vi fika lite här hos mormor och morfar och förmodligen får vi lite julmat senare också. Gaaaah, vad gott!


Bruna ben!

lördag 27 december 2014

Fuck you, you fucking fuck

Ganska många dagar sedan vi hördes av nu! Har inte haft tillgång till internet mer än när jag suttit och käkat på restaurang så har inte riktigt haft läge att blogga.

Nu har vi "barn" fått i oss lite mat, gått och kollat i lite affärer och nu sitter jag och tar det lugnt på mormor och morfars balkong. Tyvärr var vi tjejer med om en händelse som sänkte hela den här dagen. Var nere i en butik med massor av fina kläder, provade lite och vart sen utslängda av no reason at all. Gubben i butiken bara ryckte ifrån oss kläderna när vi sa att det inte passade (och dessutom tänkte kolla vidare) och kallade oss för "jävla svenskar" som bara går in och provar massa saker men inte köper nånting. Aldrig att vi hade med oss pengar heller, nej vi skulle ut med huvudet före, hade ingenting att göra där utan skulle dra hem till Sverige. Blev så jävla förbannad på ren svenska, sa åt han att "I understand that you have no customers", pekade finger och drog. Blir så ledsen när en butikschef beter sig så, man undrar ju vad man har kommit till för dårställe. Blir äcklad.

Ska försöka lämna det bakom mig nu, fick bara lov att spy ur mig lite. Annars har det mesta funkat bra. Vårt andra hotell som vi bor på nu är jättefint med dunderfin utsikt och vädret har varit toppen varje dag. Blir kul att komma hem till Sverige och fira nyår med bruna ben, haha.

Hoppas ni har det gott. Kram! 


Mitt 2014

Beskriv året med tre ord.
Underbart, framgångsrikt och jobbigt.
Vilka ser du som de största händelserna under året?
Resan till Turkiet som var min och Felix första resa tillsammans, två nya vikariatjobb och en oerhört jobbig sväng av depression och paniksyndrom nu på slutet av året.

Har du blivit bättre på något?
Politik och att tänka kritiskt.
Gjorde du något du aldrig gjort förut?
Klippte håret pojkkort i början av året efter två månader med alldeles för jobbigt löshår. Valde också att blogga mycket mer öppet, ganska brutalt ärligt men det är så jag vill ha det.

Vad var extra dåligt med året?
Att jag började må psykiskt dåligt igen och att skolsystemet suger och vägrar ge mig de prövningar de är skyldiga att låta mig göra.
Vad var extra bra?
Att jag fick jobb på dagcentret! Det har gett mig så himla mycket lycka det här året.
Vad lyssnade du på?
Är ganska dålig på att lyssna på musik nu för tiden men en del Billy Talent, Winnerbäck och Håkan har spelats. Sen har jag lyssnat sönder Meghan Trainors "All About That Bass".
Vad skrattade du åt?
Alla roliga dagar på jobbet och alla flummiga konversationer som äger rum i vårt vardagsrum.
Vad grät du till?
Att livet är piss, allt gör ont, en ångest som aldrig lämnar mig i fred. Mest det.

Lärde du känna några nya människor?
Blev ju moster för första gången i mars, så lilla Liam har jag lärt känna. Känns himla konstigt att han inte alltid funnits när han är en så självklar del i livet nu. Sen träffade jag en del av Felix kompisar i Idre och lärde känna massor av härligt folk på jobbet.
Och så slutligen; dina planer inför 2015?
Komma tillbaka till min vardag som den såg ut i somras, kämpa för att komma in på högskolan och ta hand om mig själv bättre överlag. Fixa någon sorts rutiner kanske.


- Tidsinställt

torsdag 18 december 2014

Los Cristianos

Hej vänner. Fick tag i internet här borta! Haha. Sitter hemma hos mormor och morfar i deras lägenhet i Los Cristianos. Har tyvärr haft rätt dåligt väder ända sen vi kom hit. Några solglimtar och värme har vi fått men mestadels har det varit grått, mulet och blåst kallt. Men imorgon ska det vända!

Förövrigt så har jag faktiskt mått bättre de senaste dagarna. Har inte så mycket tid att må dåligt. Har en lite sämre dag idag men det beror mest på jobbiga biverkningar. Är svintrött och seg i huvudet, vill helst strunta i medicinerna så jag är pigg och glad, men vill ju kunna sova också.

Jaja, hoppas ni alla mår bra och har en fin jul och vinter där hemma så hörs vi senare. Puss!


Mål för 2015

Jag brukar alltid ha några nyårslöften, men det är tyvärr väldigt sällan jag uppfyller dom. Under många år hade jag ett enda löfte: "det här året ska bli bättre än förra" men det är i mångt och mycket något som inte alltid går att påverka. I år skulle jag till exempel ta körkort och sluta röka. Gick ganska så mycket åt skogen med det. Under nästa år ska jag istället ha några mål, ingenting jag "lovar" utan att jag saker jag ska förbättra helt enkelt, för det vet jag att jag kan.


  • Ta körkort. Fortfarande på listan. Nu i höst hade jag äntligen fått tummen ur och bokat risketta och var på g att ta körlektioner. Eftersom jag började må dåligt blev inget av med det, så dels var det mitt eget fel att jag inte tog tag i det tidigare, men dels inte då jag inte hade kunnat förutse att jag skulle glida in i en depression igen. Så fort jag blir frisk och får ork ska jag ta tag i körkortet på allvar. Promise.

  • Förbättra mitt högskoleprovsresultat. I år var jag extremt stolt att jag under den värsta tiden av panikångestattacker klarade av en hel dag med högskoleprov. Hade knappt pluggat alls utan hade som mål att bara ta mig dit, sen var det skitsamma om jag åkte hem mitt i. Till min stora förvåning klarade jag mig igenom hela dagen, mycket tack vare att jag träffade min gamla granne som jag kunde hänga med mellan proven. Dock kraschade jag totalt så fort jag kom hem, men jag klarade det! Mitt slutresultat ligger på 0,80 och mitt mål är att få högre under nästa prov som jag ska göra i vår.

  • Bli frisk. Det här är den viktigaste punkten av alla. Har man dålig hälsa så påverkar det allting annat i vardagen. Jag längtar så efter att jobba, plugga och vara spontan, som jag alltid brukar vara. I somras älskade jag mitt liv, allting flöt på hur bra som helst. Nu sitter jag låst och kommer knappt ur sängen vissa dagar. Ny fungerande medicinering och täta psykologkontakter hoppas jag på.

  • Träna och äta bättre. I och med depressionen (som ni ser så har den påverkat allt) så är det här något som har försämrats rejält. Jag äter men med ganska försämrad aptit, mindre mat och som ibland byts ut mot antingen ingenting eller mot godis. Rör mig ut på några promenader i veckan och har inte tränat ordentligt på hela hösten så det här måste det bli ändring på. Min kropp är otroligt svag och det är en extrem förändring i mitt ätande från när jag mådde bra och hur det ser ut idag.

Som ni ser så har jag faktiskt stora möjligheter att klara mina mål. Gäller bara att kriga mot depressionen och att få rätt hjälp så kommer förmodligen allting att falla på plats av sig självt. Brukar få en liten boost i början av året så jag hoppas inte att det blir något undantag pga att jag är sjuk.
Vad har ni för löften/mål för 2015? :-)

- Tidsinställt

tisdag 16 december 2014

Godmorgon Göteborg

Framme på Landvetter nu efter ett antal timmar i bilen. Hatar verkligen att sova i bil eller på flyg, usch. Nu har vi iallafall fått i oss lite käk och väntar på att få skicka iväg resväskorna. Är ungefär två och en halv timme kvar tills flyget ska gå.

Fick också en panikångestattack på kvällen nån timme innan vi åkte hemifrån. Har klarat mig i två veckor denna gången och fastän jag var inställd på att det antagligen inte var riktigt över så blir man så himla besviken. Antar att det berodde på att det var högljutt och stressigt hemma. Begravde mig i sängen och lät tårarna spruta tills det kändes bättre igen.

Men - nu är vi äntligen på väg! Känns som jag är mest positiv av sällskapet trots att jag antagligen sovit nästan minst, haha.

Ha det nu så gott i Sverige eller vart ni än befinner er och ha en riktigt fin jul! Har tidsinställt några inlägg som kommer komma upp under tiden jag är borta. Finns det tid och möjlighet kommer jag att blogga lite från Teneriffa också. Puss!


Jag och syrran på en obligatorisk och något suddig toalettbild.

måndag 15 december 2014

Ännu en natt som gravid

Jaha, hur ska man summera denna dagen? Har varit i en konstig känsla hela dagen, på helspänn som om jag vet att något oförutsägbart snart kommer hända. Zopiklonen jag tog igår verkade inte alls som den brukar. Låg vaken i ungefär 3 timmar innan jag somnade och under natten har jag drömt en helkonstig dröm och dessutom vaknat flera gånger. När en så stark medicin som Zopiklon inte fungerar så undrar jag verkligen vad det är för fel på mig. Nånting i mig är riktigt snett om jag inte ens kan sova av en så stark medicin. Det känns som att jag alltid har varit väldigt mottaglig för mediciner men under den här hösten och vintern finns det plötsligt ingenting som fungerar. Nån som känner igen sig? Vad är det som händer? Allvarligt.

Angående drömmen så drömde jag inatt igen (senaste gången var någon dag sedan) att jag var gravid. Var i fjortonde veckan och hade en hur stor och fin mage som helst. Grejen var att min bebis eventuellt var död, så om hen skulle klara sig skulle jag få veta vecka femton. Hela min mage var helt blå, som om det var en stort blåmärke över hela magen, och när jag drog händerna över den så lossnade huden. Den bara sprack och ramlade av.
Min bebis klarade sig iallafall och plötsligt var hen född (minns inte könet men tror det var en pojke) och det slutade med att var jag än var så glömde jag bort honom. På affärn lämnade jag han i en kundvagn och kom på det när jag befann mig på andra sidan av affären. Det spelades upp om och om igen hur jag var på offentliga platser och glömde av min bebis och fick enorm panik varje gång. Är det nån här som är drömtydare så får ni jättegärna berätta vad det här betyder, haha.

söndag 14 december 2014

No time for anxiety

Haft ganska mycket på gång idag så har inte riktigt haft tid att ha ångest förrän nu på kvällen. Känner mig så orättvis när jag går runt och är irriterad och grinig hela tiden, men kan inte göra så mycket åt det. Har iallafall packat resväskan, bara lite småprylar kvar, Felix har tvingat mig att hålla han sällskap när han har styckat en hare (fy, jag klarar inte sånt alltså), har spelat en vända Cluedo och rummet är städat och fint.

Vid halv elva går Felix tåg så efter det blir det hopp i säng. Ska ta en Zopiklon idag igen för att bygga upp för bättre sömn innan vi åker. Blir mycket planering med medicin då jag inte har nån som fungerar riktigt. Utom Zopiklonen då men den får jag endast ta i "nödfall" för att inte bli beroende. Vissa dagar tänker jag bara "fuck this shit" och vill knapra dom varje dag för att jag inte orkar gå ner mig hela tiden, men samtidigt tänker jag att jag ska stå ut. Har ingen lust att handskas med ett beroende också om det skulle hända.

Jaja, nu ska jag se klart på senaste och sista avsnittet av Uppdrag Granskning. Det har handlat en del om psykisk ohälsa det här året och jag slukar i mig allt jag kan. Sista avsnittet är alltid en uppföljning av hur det gick för alla som varit med i tidigare avsnitt. Är lite nördigt kanske, men det är hur intressant som helst.

Min fina uggla Tor ska såklart också med till utlandet. Fick lov att visa honom för att han är så söt. ♥

Rädsla och längtan

Vid den här tiden om två dagar är jag på väg mot Landvetter för att ta flyget utomlands. Anledningen till att jag skriver mycket om resan är att jag är rädd men har inte riktigt velat möta det förrän nu. Det är som en skräckblandad förtjusning. Jag känner i hela kroppen att det kommer hända något. Att jag inte kommer vara riktigt densamma när jag kommer hem. Om det är positivt eller negativt vet jag inte. Jag har åkt utomlands tidigare när jag mått väldigt psykiskt dåligt. Ena gången var resan en plåga, andra gången var det det bästa jag gjort.

Jag antar att jag helt enkelt är rädd att jag kommer att må sämre. Att jag inte kommer kunna sova, inte engagera mig eller delta i samtal på det sätt jag brukar. Att jag kommer känna mig ensammast i världen och på köpet vara fast på en ö tusentals mil hemifrån. 

Jag vet att jag kommer vara annorlunda när jag kommer hem, jag vet bara inte hur. Det känns iallafall tryggt att ha mamma och pappa med mig. Sista veckan är även min kusin Philip med och han har betytt mycket för mig när jag har mått dåligt. Han vet, förstår och är inte rädd att möta mig när jag har mindre bra dagar.

Mycket tankar nu, som vanligt under nätter när jag inte kan sova. Jag vill bara på nåt sätt vara ärlig med mig själv och face:a det som ligger och gror inombords. Det gör jag lättast genom att skriva, det har jag alltid gjort. Orden flyter ut på skärmen eller pappret och det är ofta inte förrän efteråt jag vet hur jag egentligen mår. Fingrarna får ut det jag inte ens vet om att jag känner ibland.

Ska fortsätta se på mina UR-klipp på nätet nu. En dag vill jag också kunna stå och lära ut om psykisk ohälsa till andra. Det finns inget mer fascinerande och skrämmande än det mänskliga psyket.

lördag 13 december 2014

Preparing

Hej vänner. Mår inte superbra idag. Drack igår och det blev lite för mycket. Det var nyttigt på vissa sätt, att våga öppna upp mig, men samtidigt inte då jag haft en väldig ångest idag. Har sovit bort baksmällan (ingen jättefarlig men ändå) och ångesten under hela dagen. Nu väntar jag på att mamma och pappa ska komma hem från Borlänge med mat till mig. Var så sugen på Big Mac, haha.

Två böcker jag ser fram emot att läsa när jag är utomlands. Äcklig av Constance Briscoe som 
handlar om en mamma som utsätter sitt eget barn för psykisk misshandel, och Förr eller senare
 exploderar jag (The Fault In Our Stars på engelska som de flesta nog känner igen) av John Green.
Sen måste jag visa min nya ljuslykta också. 39 kronor på Ikea, ett fynd!

torsdag 11 december 2014

SORKK

Det är inga djur jag pratar om nu (haha) utan tänkte faktiskt ta upp en grej psykologen visade mig, hur den onda cirkeln ser ut när man är i ett självskadebeteende. Jag tror många blir arga och inte förstår varför man skulle vilja skada sig själv, men det man tänker på i den stunden är faktiskt att hjälpa sig själv. Låta sig vara fri sina demoner för en stund. SORKK-modellen visar det fantastiskt bra. Trots att jag "bara" haft ett återfall så tänker jag att jag delar med mig av min onda cirkel. Jag tror det är nyttigt att veta om den, speciellt om man är närstående till någon som självskadar och man har svårt att veta hur man ska hantera det.

S (situation)
Uppe sent på natten.
Kan inte somna.
Sovit dåligt de senaste nätterna.
Stark ångest.
Känsla av total ensamhet.



O (organism)
Tankar och känslor blossar upp.
Skam för att jag inte klarar av livet.
Ilska och självhat.
Tung i bröstet.
Dömande tankar om mig själv.
Ännu starkare ångest.



R (respons/reaktion)
Skära mig.
Dricka alkohol.
Svält/kräkningar.
Flyktiga sexuella relationer.
Använda droger.



K (konsekvens - kortsiktig)
Lättnad.
Mindre ångest.
Känslan att få vara fri.



K (konsekvens - långsiktig)
Skamkänslor för vad jag gjort.
Mer ångest, självhat och ensamhet.
-

Ser ni? Det är ganska uppenbart att en SORKK ofta leder till ännu en. Det blir en ond cirkel och ju längre man håller på desto svårare är det att ta sig ur den. Nu stämmer inte riktigt alla saker under R in på mig i dagsläget, men ville ändå ta med flera exempel på hur ett självskadebeteende kan yttra sig.

Ofta händer det dessutom att man inte förstår att man använder dessa saker för att lindra ångest, skam, ensamhet, eller vad det nu kan vara. Man gör saker utan att förstå varför. Så var det t.ex med alkoholen och sexuella relationer för mig. Jag förvånades hela tiden över att jag drack så mycket och varför jag låg med personer när jag ändå mådde ännu sämre en tid efteråt. Kände mig dum och frågade mig själv varför jag höll på hela tiden när jag ändå visste att jag bara blir att må ännu sämre i längden. Ibland är man inne i ett självskadebeteende utan att själv veta om det och jag skulle ha varit så glad om någon frågade mig "varför gör du så här?" utan att för den delen vara dömande. Det värsta man kan göra är att bli arg eller skälla ut någon, för vad händer då? Jo, man bygger på ångest, skam, ensamhet, skuld, ännu mer vilket bara bygger upp för ännu en rundgång i SORKK-cirkeln. Det bästa man kan göra är att lyssna, trösta och bara finnas till och säga att "vi ska lösa det här tillsammans" och komma på andra lösningar för vad man kan göra när det känns som värst.

onsdag 10 december 2014

Tungt

Känns som jag har varit hos psykologen hela dagen eftersom det var så himla mörkt när jag kom ut därifrån. Känner nu i efterhand hur mycket jag behövde komma och prata en gång till innan resan och julfirande och allt. Pratade en del om hur det har varit med sömn, ångest och självskadebeteende och hur man förebygger att skada sig själv. Det var så skönt att få en bild av hur det ser ut i självskadebeteende på papper. Hur cirkeln går mellan en situation, till tankar och känslor, till handling, till självskada och till ännu mer ångest. Kändes tyngre än vanligt att gå därifrån idag men jag märker att det bara är ett kvitto på att jag öppnat upp mig och vågat vara ärlig och tydlig med hur verkligheten faktiskt ser ut.

Nu är det två veckors resa, nyårsfirande och ett nytt år som väntar innan utredningen påbörjas, eventuellt några samtal innan dess också ifall jag känner att det behövs. Ska bli så skönt att vara ledig tillsammans med familjen och slippa känna den där ensamheten som gör så ont när andra går iväg till skola och jobb. Jag nedvärderar mig så mycket för att jag inte klarar av livet i full fart som andra gör, och det är så fel.

Mycket tankar och känslor nu, men på något vis måste allting lösa sig till slut.

tisdag 9 december 2014

Ibland spelar allting bara in

Tror ni inte att psykologen ringde och ville boka en tid med mig efter förra inlägget? Självklart! Känner mig nästan lite dum nu, haha. Ska iallafall få komma på ett sista samtal innan jul, imorgon klockan tre. Känns så skönt att det äntligen händer något efter flera veckors ovisshet och väntan.

Annars har jag precis varit till skolan på min sista lektion för året. De andra ska ha avslutning nästa vecka. Hade jättegärna velat vara med då vissa är klara med utbildningen och inte kommer tillbaka. Men men, har iallafall en del folk som ska fortsätta läsa flera inriktningar precis som jag, så det är skönt.

Nu blir det Big Brother och kanske några avsnitt Grey's Anatomy innan jag ska sussa. Har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om den serien. Handlingen är skitbra men magen vill vända sig ut och in när de opererar. Kirurg är ett yrke jag aldrig i hela mitt liv skulle välja, usch, men hoppas äckelkänslorna går över under andra säsongen, allt annat är ju så himla intressant!

En bättre dag med sämre besked

Heja Gagnefs vårdcentral säger jag bara. Blev uppringd av doktorn som sköter min medicin idag. Han är väldigt bra men eftersom han hade fått råd av psykiatern så hade jag endast Atarax, Propavan, Theralen och Lergigan att få välja mellan fram till den 20 januari. Valde att fortsätta med Propavan trots att det tar ungefär fem timmar innan jag blir trött av den och att jag vissa dar blir extremt dåsig. Atarax funkar bra då den är lugnande men det är ingen sömnhjälp för mig, Theralen är värst för den ger mig baksmällor from hell och Lergigan får jag som sagt huvudvärk av. Så himla tråkigt att det inte finns fler alternativ! Speciellt då det är över en månads tid det handlar om.

Tycker allmänt att de flesta sköter det dåligt på vårdcentralen. När psykologen ringde mamma för tre veckor sedan kom det fram att jag inte hade någon tid förrän 50 dagar efteråt - det efter att mamma uttryckt att jag behövde ännu tätare kontakter än en gång varannan vecka. Hur kan man göra så? Känns som folk bokstavligt talat skiter i hur jag mår. Det är inte okej. 

Jaja, har iallafall en av de bättre dagarna idag. Har fått min gamla telefon såld, betalat utlandsresan med mina egna sparpengar (I made it!) och varit ut på en skogspromenad med mamma, pappa, Jonna och Daniel. Mellan 18-20 har jag dessutom min sista lektion för detta år. Ska bli så himla skönt att åka iväg nästa vecka!

måndag 8 december 2014

Are you, are you

Något av det bästa med Mockingjay-filmen var den här låten. Så himla fin, är förälskad 
den. Och i Jennifer Lawrence. Hade jag vart lesbisk hade jag gift mig med henne.

söndag 7 december 2014

Huvudvärkssöndag

Nu har jag tagit Lergigan i två kvällar och nu räcker det. Två ynka doser och huvudvärken håller på att ta kål på mig. Ska ställa klockan imorgon och ringa vårdcentralen så fort jag kan för det här går verkligen inte. Jag hoppas verkligen att jag kan få något annat snabbt så jag slipper vara sömnlös under semestern. Åker ju till Teneriffa över jul, från sextonde till trettionde och är inte sådär jättesugen på att spendera semestern med huvudvärk eller sömnlöshet. Ska iallafall bli kul att få fira jul med mormor och morfar i år, har inte gjort det sen jag var jätteliten. Blir ingen vanlig jul utan mer uppesittarmys och spanska godsaker skulle jag tro.

Nu ska jag fortsätta se på Jönssonligan och ta min andra nattmedicin. Puss!

The Hungergames - Mockingjay Part 1

Katniss vaknar upp i Distrikt 13, i en helt ny värld som omvärlden trodde var utplånad. Långt under jorden tar en revolution form. Peeta, Johanna och Annie som är de resterande överlevarna från årets hungerspel, är alla fångar i huvudstaden där Snow snärjer åt reglerna mer och mer för att skrämma folket från att göra uppror. Genom huvudstadens regelbundna utskick och nyheter dyker Peeta flera gånger upp på skärmarna över Panem, men det undgår ingen att han är minst sagt förändrad. Har Peeta bytt sida? Varför uppmanar han folket att lägga ned stridsyxan och buga för Snow? Är han en förrädare? Och finns det någon chans att rädda honom och de kvarlevande innan det är försent?

Hade inga andra förväntningar på filmen än att den skulle vara grym och det var den! Jag som är en känslomänniska levde mig in i allt det hemska så mycket att jag fick ångest, på riktigt alltså. Scenerna var otroligt välgjorda och jag är ett Hungergames-fan ända in i hjärtat. Enda minuset var att de var i ungefär samma miljö hela tiden vilket kan vara lite tråkigt i längden. Saknade lite kontrasten mellan huvudstadens lyx och alla naturskiftningar. Utöver det var det precis lika grymt som jag väntat mig, satt på helspänn nästan hela filmen!

Mitt betyg: 4 härmskrikor av 5

lördag 6 december 2014

Lergigan och för tidigt öppnade klappar

Känns som jag har gått igenom hela apoteket snart vad gäller medicin för depression, ångest, sömn etc. Var till läkaren igår och diskuterade sömn- och ångestproblem, slutade med att jag kom hem med en burk Lergigan. Jag blir så ledsen när den fungerar så himla bra mot min ångest men inte i övrigt. Tog första dosen igår kväll och blev extremt ljuskänslig och fick en svinjobbig huvudvärk på köpet. Idag har ångesten varit mildare än igår, toppen, men är fortfarande extremt seg i huvudet. Känns som nån strålar skallbenet på mig? Jag är en sån person som väldigt sällan är sjuk eller har huvudvärk så när det kommer så här så är det ganska tydligt att det är biverkningar det handlar om. Ska iallafall ge det ett par försök till och se om det försvinner. Det står ingenting om huvudvärk i biverkningarna heller så det lär isåfall anmälas till Läkemedelsverket också.

Förövrigt har dagen varit bra. Felix har öppnat sin julklapp eftersom familjen Vähäjylkkä kommer spendera julen på Teneriffa detta år. Han fick en kaffemaskin med kapslar från Löfbergs som han verkade nöjd över, så då är jag lika nöjd jag med! Eftersom jag inte dricker kaffe själv så vet jag ingenting om smakerna, allt kaffe smakar beskt enligt mig, haha. Utom Starbucks kalla kaffe då, det är mumsigt.

Har även varit iväg på bio med systrarna mina (Jonna, Piini och Jolle). Såg förstås nya Hungergamesfilmen. Har lite som tradition att recensera de nya filmer så inom kort kommer en recension komma upp. Trevlig lördagkväll på er.

fredag 5 december 2014

Idolfinalen 2014

Alltså, Pär Lernström! Vilken stjärna. Bästa öppningsnumret ever, haha. Nu väntas en lång men mysig kväll framför Idolfinalen. Vem vinner hoppas ni? Själv har jag inte kunnat bestämt mig ännu, båda är sjukt duktiga.

torsdag 4 december 2014

Cyklotymt

"Jag pendlar hela tiden från att älska livet, till att ifrågasätta det och tycka att det gör ont. Jag pendlar från att tycka om min närvaro, till att bara vilja komma bort från den. Från att tycka att jag är fin, till att tycka att jag ser ut som en nedtrampad jordhög eller nåt.

Jag har alltid varit en både-och-typ. Det finns få saker jag kan vara hundra procent säker på att jag håller fast vid, jag har alltid varit den som vill ha lite av allt. Aldrig nöjd men ändå så nöjd man kan bli. Tycker en sak, ändrar mig alltid. Det behöver inte vara dåligt, det kan vara bra också. Jag vet ärligt talat inte vad jag babblar om. Mitt huvud är trassel och jag saknar en människa som trasslar till det ännu mer."




Så skrev jag för lite mer än två år sedan. Redan då hade jag det här cyklotyma temperamentet i mig, det här pendlandet från att vara euforisk till att bli otroligt nedstämd. Att vara känslig är det värsta och bästa som finns. När jag känner lycka känner jag det till tusen, värre är det när jag känner sorg eller ångest. Det äter upp mig.

Den 20 januari ska jag träffa en psykiater. Vill bara få det överstökat så jag kan få veta varför jag är som jag är. Jag hatar att vänta.

onsdag 3 december 2014

Egoistiskt att begå självmord?

Alltså fy, jag vet inte varför jag alltid råkar klicka mig in på alla hemska diskussioner. Det leder till ett inlägg som detta, för jag kan faktiskt inte hålla käften när jag hör eller ser människor uttrycka sina tankar om självmord.

Jag lider fruktansvärt med de människor som tvingats upptäcka en livlös kropp, som kanske till och med är en kropp som tillhör någon närstående, en vän, ens son eller dotter, en kompis eller annan nära. Jag lider med den som valt att ta sitt liv, för jag vet att det är en extrem börda man går och bär på om man kommit till det stadiet att man känner att livet inte är värt att leva längre. Jag lider med de tågförare som ser ett liv försvinna mitt framför ögonen på en, men det jag inte förstår är var den här omtalade egoismen skulle ha ploppat upp ifrån? Det finns inget egoistiskt i att begå självmord. Inte i min värld.

Jag vill inte riktigt säga att jag förstår rakt upp och ned, för det kanske jag inte gör, men jag vill säga att jag har väldigt närbesläktade känslor och erfarenheter om just självmord och stadierna innan. Jag har själv flertalet gånger under en djup depression känt en sån brutal smärta, ångest och självhat att jag funderat på varför jag lever över huvud taget. Varje gång under en depression när jag brutit ihop och gråtit, skurit mig, vägrat ge kroppen mat när den bett om det och druckit alldeles för mycket alkohol eller rökt på så har jag gjort allt det för att lindra det som gör ont i mig. Efter att ha mått så dåligt i så många månader så minns man nästan inte hur det är att vara glad, jag glömde det helt och hållet senaste gången jag var i en depression. Lekte med ett leende i spegeln för att komma ihåg hur det var, men ingenting.
Sen finns det de här metoderna som står i ett vackert skyltfönster när du mår som värst. Ett rakblad som ger dig en kvarts frihet, en Systembolagskasse som kan ge dig två timmar, en våg som fungerar som ett lotteri - du ställer dig på den och visar den mindre än vad du trott så har du vunnit högsta vinsten. En vinst du kan nyttja i kanske en halv dag till och med. Vad skulle ni har gjort när ni har en chans att få vara fri, även om det bara varar i en minut, och ni minns ingenting av hur det känns att vara glad?

Jag blir så ledsen när jag hör personer säga att man är svag och egoistisk när man begår självmord. Jag har själv önskat livet ur mig, inte så att jag planerat eller försökt ta livet av mig, men jag har önskat att jag kunde dö. Smärtfritt, bara försvinna och göra världen en tjänst. För det är så man tänker. När man mår så dåligt som man gör innan man begår självmord finns det inga tankar på hur ledsna folk kan bli, inga tankar på att man kanske utsätter en annan människa för ett trauma. Det enda man tänker är att man gör världen en tjänst. Att världen skulle bli en bättre plats om inte jag fanns. Och den extrema ångesten och smärtan man känner inombords tär på en människa så fruktansvärt, och får man inte hjälp i tid så orkar man inte längre. Jag kan helt ärligt säga att jag alla gånger hellre hade brutit femton ben i kroppen än att leva med en sån brutal ångest i flera månader - kanske till och med år - i sträck. Den som vet hur det är att ha en djup depression tror jag håller med mig. I de stunderna finns det inget ljus, du är en parasit som gör livet förjävligt för varje människa du träffar. Ingenting du gör är bra nog, ingen älskar dig, ingen skulle bry sig om du försvann. Det är så man tänker, tyvärr.

"Fy fan för de som hoppar framför tåg och utsätter tågföraren för att se ett självmord från första parkett. Hoppa från en bro istället för fan!" Alltså dessa människor som uttrycker sig så har jag noll förståelse för. Självklart är det jättehemskt att som lokförare plötsligt se en människa kliva ut på spåret. Det ska ingen människa behöva göra, det är vidrigt. Men - hur kan man tala så om nån som precis valt att ta sitt liv? Hur kan man ha noll medkänsla för en annan människas liv? Noll medkänsla för hur fruktansvärt dåligt den här personen måste ha mått? I det stadiet fungerar inte hjärnan normalt. Man har ett val: leva resten av livet som en parasit eller att göra världen en tjänst och försvinna.

Det vården framför allt måste göra är att inte låta det gå så långt varendaste gång! Man ska inte behöva komma till det där vägskälet där du har två val: förpesta livet för alla du möter eller att ta ditt liv, innan någon reagerar. Vården i Sverige har så många skräckhistorier att jag vill spy. Hur kan man skicka hem en person som mår så dåligt? Skriva ut personer från en psykiatrisk avdelning som precis gjort ett självmordsförsök, det tredje på en månad? Det är så många gånger personer tagit livet av sig och när man går igenom personens journaler ser man alltför ofta att vården har gjort fel. Det är så många gånger man blir att tänka att: vems fel var det egentligen? Hade jag haft möjligheten hade jag haft en lång lista på personer jag skulle kicka på stört. Packa ihop dina grejer, sök ett annat jobb och kom aldrig hit igen! För såna personer finns det. Många.

Idag dör det fler människor i självmord än vad det gör i trafiken. Dags att vakna Sverige?!

Dress up


Långärmad och lila - här för 399kr. Den svarta långklänningen - här för 799kr. Ida Sjöstedts guldiga - här för 1295kr. Den röda glittriga skapelsen - här för 299kr. Den blå med strass i midjan - här för 399kr. Den guldglittriga med tunna axelband - här för 699kr. Den grå zip-klänningen - här för 249kr.

tisdag 2 december 2014

Ångestbubbla

Tisdag idag och just nu ska jag egentligen befinna mig i skolan och ha lektion. Min lärare är väldigt förstående i att jag kanske är borta nån dag då och då eftersom jag mår som jag gör men jag får ändå extremt dåligt samvete. Jag får dåligt samvete om jag är i skolan och mår dåligt, och jag får dåligt samvete om jag är hemma. Är så less på att känna att jag aldrig duger, att jag aldrig gör rätt. Jag antar att andra inte tänker så men för mig tar det upp en så stor del av livet att vardagen inte funkar som den ska. Jag har inget liv kvar.

Hemma håller mamma på att kolla utlandsresor för fulla muggar. Jag tror det skulle vara bra för mig att komma iväg lite, trots att det också ger ångest för att jag inte vill visa mitt "återfall" i ett självskadebeteende jag varit utan i flera år - och för att jag kommer att vistas mycket bland främmande människor och samtidigt antagligen ha påbörjat en ny medicinering. Det är så stört att det ska vara så förbannat ångestladdat hur jag än gör. Jag vill, men vill inte. Jag kan, men kan inte. Oavsett hur det blir så kommer jag att göra som mamma och pappa gör. Jag litar inte på mig själv så pass mycket att jag vågar vara ensam så länge. Och det får jag dåligt samvete över också - att jag är som ett litet barn som behöver passas, att folk ska behöva dras med mig som sänker stämningen eller bara är stel och tyst emellanåt.


Och för att göra det lite värre så får jag dåligt samvete för att jag skriver det här. För jag vill inte att folk ska börja tycka synd om mig, inte att folk ska tro att jag är nån obotligt psyksjuk parasit. Men är jag det så får jag vara det. Jag orkar bara inte mer.

måndag 1 december 2014

1400

Igår var jag i extas över mina 700 besökare. Idag när jag loggade in hade det ökat dubbelt! Igår var det 1400 personer som besökte min blogg och jag har fortfarande inte fattat det riktigt. Det är sjukt kul och oväntat. Så än en gång vill jag säga tack till er alla som förgyller min dag. Jag är som sagt inne i en depression och har på köpet fått med mig ett paniksyndrom som kapar mitt band till det sociala livet, att då få en sån massiv respons som jag fått är guldvärt! Ni har hjälpt mig att se positivare på livet. Även om det inte kan bota en depression har ni gett mig en liten kick att leva på för att orka komma tillbaka till min vardag så som den såg ut när jag var frisk. Det är det finaste jag varit med om under alla år jag bloggat och delat med mig av mitt liv. Så tusen tusen tack, ni är helt underbara! ♥

Nu ska jag fortsätta att ta in alla julkänslor jag fått efter att ha suttit uppe och sett på julkalendern, mysa ännu mer med Bosse och dricka julmust. En sån här fantastisk morgon har jag inte haft sen i augusti senast, trots att jag bara sovit i cirka fyra timmar inatt. Livet alltså, om man ändå kunde förstå sig på det.

söndag 30 november 2014

Första advent och besöksrekord

Först och främst vill jag säga WOW, och tack alla underbara människor som gett mig respons på inlägget om religionen. De senaste dagarna har jag haft besöksrekord på över 700 personer som besökt min blogg. Det är häftigt, har aldrig varit med om så höga siffror förut! Det enda jag önskar är att fler av er skulle våga kommentera lite mer, bara så jag får en liten inblick i vilka ni är. Det hade varit superkul :-)

Annars så är det första advent idag. Har ingen bra dag idag och det brukar vara lite värre under just söndagar. Har alltid haft söndagsångest, oavsett om jag själv ska iväg till skola eller jobb eller inte. Antar att det kan bero på att jag vet om att jag kommer vara ensam hemma under morgnarna och jag vill helst att familjen ska vara hemma och bara vara nära ifall att jag behöver dem. Det gör mig så mycket tryggare även fast jag mest sitter inne på mitt rum när jag mår dåligt. Lite dubbla budskap kanske men psykisk ohälsa är inte direkt okänt för att vara invecklat.


Nu har lite julpynt kommit upp iallafall, systrarna var typ i extas imorse när jag vaknade. Jag hoppas veckorna till jul och ledighet går fort så att jag inte behöver vara ensam lika mycket. ♥

lördag 29 november 2014

Innebandy och lördagsgodis

Idag har det varit en sån där dag då jag vaknar med en brutal ångest som håller i sig hela dagen. Trots det har jag vågat lämna min trygghet och varit ner till sporthallen med Jonna, Piini och min kära kusin Philip. Såg på Gagnefs herrar som spelade mot Spraxkya, var galet spännande och hela läktaren tjöt i slutminuterna. Älskar verkligen den känslan. Matchen slutade 7-7 till slut. Herrarna är sjukt duktiga.

Nu har jag och syskonen varit iväg och handlat lite godis. Får se vad vi hittar på ikväll. Jag är ganska trött och utmattad efter innebandyn så jag blir nog hemma hela kvällen. Jag är glad att jag tog mig iväg hemifrån, behövde nog det. Känns så löjligt på något sätt att behöva träna på att vara bland främmande människor och att man kan bli så totalt slut av bara det, men det är bara att finna sig i situationen och gå långsamt framåt.



Och för den chokladtokige måste jag rekommendera den här chokladen från Lindt! Jag har på senare tid blivit mer petig och velat ha lite lyxigare varianter, praliner osv. Den här är grymt god och värd alla slantar. Köp den.

fredag 28 november 2014

När jag var laestadian

Jag tänkte faktiskt berätta en grej för er som jag inte berättat tidigare, trots att det präglat mig och pågått under hela min uppväxt, ända tills jag var femton år. Det är en stor grej och det är en del av mitt liv än idag. Därför vill jag berätta, för att jag vet att många är intresserade och för att det ligger mycket i grund till vem jag är.

Jag växte upp inom en religion som kallas för laestadianism. Det är en kristen gren som är väldigt stor, speciellt i Finland där jag härstammar ifrån. Det innebär att jag ända sen jag föddes har gått på "möten" på söndagar och levt lite annorlunda jämfört med vad många andra gjort. För det första vill jag påpeka att det inte är en sekt! Har haft kompisar som trott att det är nån form av hjärntvättning, vilket jag faktiskt blivit lite kränkt över för det stämmer absolut inte.

Skillnaden mellan ett vanligt Svensson-liv och ett liv inom laestadianismen är ganska stora. Fokuset inom religionen är väldigt fint, att Gud har skapat dig som du är och att du ska vara nöjd med dig själv. Det innebar inget smink, inga piercingar, inga discon eller dans, inga hårfärgningar, inget sex före äktenskapet, inga aborter eller preventivmedel, inga för avslöjande kläder och inga filmer eller tv-program. Det här var inte riktigt "regler" utan mer rekommendationer för att inte frestas och tappa bort tron och sig själv, för Gud förlät alltid. Gud skulle vara den största man såg upp till och såg man då mycket på tv eller lyssnade på musik fanns det en stor risk att man skulle få andra att se upp till och därmed tappa bort Gud den vägen.

Som ni säkert förstår så var det inte lätt att hänga med i skolan på hur kompisarna diskuterade Britney Spears eller Melodifestivalen. Jag var dessutom extremt blyg och tystlåten så det gjorde att jag kände mig väldigt utanför. Det var inte förrän i femte, kanske sjätte, klass som jag började bli mer framåt och som "alla andra" i det sociala livet. Det berodde delvis på att jag inte riktigt vågade visa den religion jag tillhörde i rädsla att bli utpekad som konstig eller störd, men mycket också på att jag var väldigt blyg och osäker i mig själv från grunden.

Jag minns när jag gick på lekis att jag målade naglarna med en orange tuschpenna för att jag också ville ha nagellack som de andra tjejerna, och att mina kompisar fick sminka mig i smyg en gång när vi skulle på "fest". Ni vet den tiden då det var för töntigt att kalla det kalas fastän det i själva verket var samma sak?

I sexan började jag starkt känna hur jag stod med fötterna i olika världar. Ena foten stod i den trygga världen, där allt var gott och framtiden ljus. Där fanns alla människor som behandlade mig väl, som inte ljög eller gjorde sig till. Jag älskade att alla människor var så godtrogna och hade så rena hjärtan. Min andra fot stod i den fartfyllda världen, där jag ville uppleva allt! Att få kyssa någon, få ha läppglans, gå på disco och bio, och se på Melodifestivalen som de andra gjorde.

Det tog två år från att jag visste vad jag ville innan jag vågade säga något. Jag var rädd att min familj och släkt skulle tycka illa om mig, och det kändes piss när jag väl fick ur mig att jag inte ville detta längre. Jag mådde väldigt dåligt och hade så stor ångest över vad jag gjort. Men det där hemska som skulle komma för att jag valde att gå ur kom aldrig. Ingen bönade och bad mig att komma tillbaka, ingen grät floder eller övergav mig utan jag var fortfarande välkommen överallt. Visst var det en del från församlingen som tittade lite extra på mig när jag råkade möta dem på affären med målade fransar, men det förstår jag. Jag hade själv tittat när äldre tjejer plötsligt kommit sminkade, inte med ont uppsåt utan i ren förvåning eller undran om den här personen var med eller ej.

Idag är ungefär hälften av min släkt laestadianer och hälften inte och vi älskar och respekterar varandra oavsett. Jag har alltid känt att jag stått emellan dessa två världar och det gör jag lite än idag. Därför tror jag på mitt sätt och har gjort ända sen jag gick ur. Gud har alltid varit med mig och jag skulle inte kunna tänka mig något annat. Min Gud är snäll, förlåtande och välviljande. Han vill ha en fri människa som lär sig av sina misstag och han dömer ingen utan vill rena alla människor från ondska innan de lämnar livet. Vad meningen med livet är och vad som händer när man dör har jag inget svar på men jag bara vet att det är något bra!

Jag ångrar verkligen inte min uppväxt eller önskar att jag vuxit upp utanför religionen. Den har lärt mig otroligt mycket och ingen jag mött inom den har behandlat mig eller nån annan dåligt. Det saknar jag ibland, den där stora respekten och godtroheten man har till varandra, för den finns inte alls i lika stor mängd i den värld jag valt att leva tyvärr.

Lång text, men jag hoppas ni fick en insyn i hur min uppväxt var och vad religionen inneburit för mig. Har ni några frågor så får ni ställa hur många ni vill!

Harmoni

Många dagar av både upp- och nedgångar sen sist. Igår var en extremt dålig dag. Det är så jobbigt att leva med en ångest som aldrig lämnar en i fred och igår var jag på bristningsgränsen. Visste inte hur länge jag skulle klara av att ha det så här och samtidigt hade jag inga verktyg alls att bota ångesten med, inga långvariga i vilket fall. Ångesten finns där tjugofyra timmar om dygnet och det tär så fruktansvärt på en.

Eftersom jag har en del olika mediciner hemma så tog jag en starkare variant igårkväll. Tack och lov! För första gången på flera månader får jag känna att jag kan slappna av någorlunda. Att jag kan vila från ångesten på riktigt. Den ligger därinne i bröstet och lurar men den kommer inte åt mig på samma sätt. Min sinnesstämning är inne i ett viloläge och världen känns mjukare och snällare, plus att jag har fått sova på det.

Jag hoppas det håller i sig, den här harmonin och mjukheten. Ska jag orka må som jag gjort ännu längre så behöver jag en paus för att inte gå sönder totalt. Så tack Zopiklon, detta var ett tacktal till dig, haha.

Och så här vackert och frostigt är det ute idag.

fredag 21 november 2014

"Oj, jag glömde"

De senaste dagarna har bara vart en enda stor förvirring alltså. Jag vet inte vad som hänt men min glömska har tagit sig till helt andra nivåer. Jag har varit på väg att ringa doktorn och sen kommit på att jag visst redan ringt och tvärtom - varit stensäker på att jag gjort någonting och otåligt väntat på svar innan jag kommit på att jag inte ens gjort det jag skulle göra. Idag har jag rotat igenom mina byrålådor och gått igenom varenda hörn av mitt rum i jakt på min kamera. Var så förbaskat frustrerad över att jag inte hittade den innan Felix skriver "men hallå, jag har ju haft den i över två veckor nu?"

Jag lever i en så himla konstig känsla. Det är nånting i mig som inte varit där förut och som försöker säga mig nånting känns det som. Min psykolog och jag kom iallafall fram till att jag ska få träffa en psykiater som jag ska prata med om mina humörsvängningar och så, som jag berättade för er för nån dag sen. Jag längtar nästan till det så jag kan få ett svar på varför det är så här med mig, varför jag reagerar så himla mycket starkare på känslor än vad andra gör och efter det få en medicin som hjälper mig att slippa dessa hemska depressionsepisoder.


Nu ska jag vänta in Idol och hoppas på att nån vänlig själ vill skjutsa mig till Ica. Är osaligt sugen på Merci och har varit i över en vecka nu, haha.

onsdag 19 november 2014

Internationella mansdagen

Då var onsdagen snart över. Psykologbesöket gick bra, vad jag vet. Diskuterade lite i vad vi ska fokusera på under behandlingen och vi kom fram till att paniksyndromet, mina humörsvängningar och sömnproblemen ska stå i fokus. Gick igenom lite olika symtom för bipolaritet typ två, enda riktiga skillnaden är nog att mitt temperament skiftar mycket fortare, mellan två till tre dagar istället för minst fyra som är ett kriterium för typ två. Ska alltså bedöma bipolaritet UNS, borderline och ADHD den närmaste tiden. Inte för att "leta fram" en diagnos, utan att se vad vi kan utesluta och varför det är som det är i mitt känsloliv. Tror att det kan bli bra. Min psykolog är duktig och engagerar sig i att jag ska förstå vad allt innebär och låter mina egna önskemål komma fram och är noga med att fråga vad jag vill och vad jag tycker är viktigt. Det är toppen!

På tal om nåt helt annat så är det tydligen internationella mansdagen idag och det har blivit ett himla liv om det på vissa sociala medier. Förstår inte varför? Vi har en kvinnodag, varför inte då ha en mansdag också? Låter bara rättvist i mina öron men det sticker otroligt mycket i vissa feminister och även kända personer. Är så trött på den extremfeminismen som finns hos en del människor. Att göra könen mer jämställda gör man enligt mig, genom att höja kvinnans "status" (lön osv.) till där mannens står, inte att förhöja kvinnan och samtidigt sänka mannen? Nej, jag förstår inte hur en del tänker.

Nåja, jag ska inte tjata om feminism mer. Blir bara upprörd, haha.
Nu väntar gårdagens Big Brother-avsnitt och lite gofika.

Ni extremfeminister - den här människan är girlpower! 

tisdag 18 november 2014

Ups and downs

Har varit en upp-och-ner-dag idag. Har sluppit panikångest än så länge men en del dumma tankar från förr har kommit upp igen. Under den senaste månaden har jag inte tränat något alls, förutom en del promenader, och det i samband med klädprovning är ingen trevlig kombination. Ätstörningstankarna kommer då och då och har gjort ända sedan jag blev sjuk men de har lite större påverkan och kommer med mer ångest när man är i ett skört tillstånd. Hittills har jag stått emot och det är jag både glad och inte glad över. If it makes any sense.

Pratat med en doktor i telefon idag också. För ungefär 2-3 veckor sedan så bad min psykolog mig att ringa till vårdcentralen om en akuttid för att mina sömnproblem var/är så pass stora. Gissa när jag fick en tid? En månad efter! Och det ska kallas akut? Man undrar ju om de skulle göra samma sak på ett sjukhus om nån kom in med ett brutet ben. "Alltså, tyvärr, vi har fullt så du får komma tillbaka om en månad." För grejen är att psykisk ohälsa är inte konstigare än att komma in med en fraktur, ändå behandlas dessa två saker så himla olika. Det är en skam att det är så i Sverige år 2014. Pinsamt.

Läkaren jag pratade med var iallafall jättebra och han gjorde allt han kunde för att det skulle funka fram till min läkartid den 2:a december. Guld för såna som han!

Imorgon ska jag till psykologen igen. Mitt humörpapper ser för tillfället ut så här. Får se om det hjälper i bipolaritetsbedömningen något.

lördag 15 november 2014

Tio dagars frihet...

... har jag haft från panikångest, tills idag. Jag var naiv och trodde att den var över på riktigt då det gått så lång tid sen jag senast hade en attack och därför känns det lite som att vara tillbaka på ruta ett. Vet att jag inte ska tänka så, får istället glädjas över att ha sluppit det helvetet under en så pass lång tid. Människans psyke funkar oftast så, att det som gör ont minskas successivt hela tiden under bearbetningsprocessen. Det är likadant med våldtäkten, jag får fortfarande flashbacks och otäcka drömmar men det går hela tiden längre mellan gångerna.

Medicinen har också minskat i effekt de senaste dagarna. Som ni såg i inlägget i måndags så mådde jag sjukt bra efter att ha fått i mig lite piller igen, sen har det sakta gått neråt igen. Inte så att jag mår jättedåligt, mer som en mild depression ungefär.

Ska iallafall göra det bästa av det som återstår av dagen trots att jag känner mig lite ledsen och ångestfylld efter panikångestattacken. Äta praliner, umgås med Felix, syster och hennes pojkvän och hoppas att det blir ett fint avslut på dagen. Puss!

 Har ägnat en del tid till att redigera om lite gamla bilder. Här är lillasysters gamla hamster. Söt, va?

fredag 14 november 2014

Svar på tal


Jag känner igen mig otroligt mycket i det du beskriver från när jag var sjuk i ätstörningar. Jag tror inte att själva "utstängandet" är ett självskadebeteende men att du kanske har något som du behöver ha kontroll över så pass mycket att du inte orkar umgås med dina vänner. När jag var sjuk så stängde jag ut människor för att fortsätta skada mig själv genom att svälta och överträna, så det var själva maten och träningen som var ett självskadebeteende och inte att jag isolerade mig från människor, även om det också är en sjukt jobbig sak att gå igenom.

Tänk efter om du har någon bakgrund till varför du mår som du gör. Det kan helt enkelt handla om att du är inne i en depression. Jag är själv inne i en just nu (dock har jag mått väldigt mycket bättre de senaste dagarna) och jag vet att jag vissa dagar stänger in mig på mitt rum och knappt pratar med någon för att jag helt enkelt inte orkar "vara glad, trevlig och tillmötesgående". Många har fått för sig att det är fult att må dåligt och att det inte är något man ska visa för omvärlden och det gör att man isolerar sig för att ingen ska bryta sig igenom den fasaden man byggt upp.

Jag hoppas du kommer fram till något och att det löser sig för dig.
Kram!

tisdag 11 november 2014

TACK

Även om jag mestadels känner mig som en gammal gnällkärring när jag sitter och skriver så öppet om mina känslor så kan jag inte sluta, och jag vill inte heller. Den senaste tiden har jag fått enormt mycket respons av er som läser, många bekanta men även en del jag inte känner i verkliga livet. Många har delat med sig av sina egna historier och upplevelser och det berör mig något enormt att jag kan nå ut till folk och att så många vågar dela med sig om saker som jag, och säkert inte många andra, vetat om.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vi är ett team. Vi är starka. Livet går inte alltid uppåt som vi alla vet, men det går heller inte alltid neråt. Ni gör mig så stark och glad att jag på riktigt ler framför datorn, även de dagar då det känns som värst och jag funderar över vad jag gör i en värld som denna som jag inte kan hantera.

Med det här vill jag säga TACK. All kärlek till er. ♥

Vad är ett självskadebeteende?


Kom över den här videon på en bekants blogg och kände att jag bara fick lov att dela med mig av den även på min. Det tjejen på videon berättar är så himla viktigt att veta om. Det är inte bara personer som skär sig som självskadar, det kan vara så himla mycket annat, saker du rentav kanske aldrig skulle tänka på.

Jag själv har använt en hel del skitmetoder för att straffa mig själv. När man är inne i det måendet att hela världen är ond, att du är för värdelös för att leva, att du inte duger till någonting osv, då gör man allt för att få känna en liten liten gnista av hopp och lycka igen. Det är inget konstigt i det alls. Vem vill inte dämpa ett dåligt mående som ibland till och med vill ta livet av dig? Saken är bara den att man är för desperat för att konsekvenstänka och man straffar därmed sig själv.

Jag har gjort många saker för att känna den där lilla gnistan av livslust igen. Jag har skurit mig, druckit alkohol i så stora mängder att jag kräkts och att man flera gånger akut fått hämta mig. Jag har rökt hasch och marijuana, jag har svultit mig själv tills hjärtat gick på sparlåga, kräkts upp allt jag ätit, jag har haft sex med personer jag egentligen inte velat ha sex med.
Det här är inte saker man "bara gör". Visst finns det personer som njuter av att ha ett aktivt och fritt sexliv, det är det absolut inget fel på, men många använder det just som ett självskadebeteende. Likaså finns det personer som röker på och menar att de mår bra av det, gör dom det så är det toppen även om jag själv inte rekommenderar det.

Folk är så förbaskat snabba att döma när personer beter sig på ett sätt som inte förespråkar normen. Det kan helt enkelt vara så att den här personen med sår på armarna, med en joint mellan fingrarna, med många och impulsiva sexpartners, med ett stort alkoholbruk, helt enkelt mår fruktansvärt dåligt! Även om man inte håller med om att det man gör är skadligt för en själv så kommer man ofta till den slutsatsen till slut iallafall. När jag började dricka så ofta som jag gjorde så förstod jag inte förrän långt senare att det var mitt sätt att straffa mig på. Jag gled in i självskadebeteende efter självskadebeteende. Det gick som på autopilot för att jag var så desperat efter något som tog bort de här fruktansvärda tankarna och den fruktansvärda ångesten jag bar på tjugofyra timmar om dygnet. Det kunde gå månader innan jag förstod att: "jaha, det är därför jag håller på så här".

Se videon och tänk efter om du själv har något i ditt liv som du använder som ett destruktivt beteende, och kom ihåg att bakom varje beteende finns det en orsak och en tanke. En människa väljer inte "fel" vägar i livet med flit, det vägrar och kan jag inte tro på.

söndag 9 november 2014

I've got the power

Vet ni vad? Jag har varit riktigt glad den största delen av de två senaste dagarna. Jag börjar bli mer och mer säker på att depressionen beror på att jag slutade med nattmedicinen (Seroquel) i somras (kanske kanske i samband med ett cyklotymt temperament, jag vet inte). Att det var ännu värre i början av veckan är inte heller konstigt då jag glömde att förnya Cipralexen som jag tar till morgonen så jag var alltså utan den i fyra dagar - helt omedicinerad vilket jag inte varit sen jag var runt sjutton år. Har inte haft nån ork eller kraft att ringa och förnya och jag har levt i en dimma av kaos att jag i flera dagar trodde att jag ringt fast jag inte gjort det. Noll koll på nånting, för upptagen med att försöka få bukt med all ångest, antar jag.

Från och med fredagen, så fort jag fått i mig lite piller igen, så mår jag helt tvärtom! Det enda jag har kvar är egentligen agorafobin - torgskräcken och en mildare ångest. Jag har gått runt och varit i ett flumhärligt tillstånd, men samtidigt undvikit längre tid i offentliga miljöer. Fortfarande en väldigt weird värld men förbaskat mycket härligare.
Det var en så sjuk känsla att redan några timmar efter medicinen så kände jag att "wow, nu skulle jag kunna dra till jobbet på stört, alla problem är ur världen, I am POWERWOMAN, tjalalala". Istället för Seroquel så har jag knaprat Propavan istället, som jag hade några kartor kvar av sen jag gick på BUP. Jag förstår inte varför jag inte tagit den tidigare egentligen. Den enda vanliga biverkningen är dåsighet och utöver det så kräver den ingen upp- eller nedtrappning och jag får SOVA. It's a miraaaacle, people!

Haha, åh, jag är så glad...

Bjuder på en valpbild på min käraste och bästa vän. Gör allt för den här bönan. ♥

Karjala Cup


Finns inget mer spännande än när Sverige och Finland möts. En vacker dag ska jag se en sån match live och heja fram en blåvit seger!

torsdag 6 november 2014

Weirdo world

Hallå där torsdag. Hade en helt okej natt inatt även om jag inte somnade förrän vid 7-8 imorse. Jämför man med förra natten var det rena himmelriket, så stark var ångesten igår. Det enda konstiga och jobbiga jag känt sen innan jag somnade var hur jag får konstiga stötar i hela kroppen och de har hållt i sig hela dagen. Det är som att nån sätter i en kontakt i vägguttaget och lika snabbt drar ut den, att det går en sekunds stark ström genom hela kroppen och jag skakar till som om jag frös/ryste. Väldigt märklig känsla, ingenting jag har upplevt förut. Det här upprepar sig mellan 1-4 gånger i minuten.

Nåt mer jag märkte innan jag somnade var hur alla ljud blev så himla starka och hotfulla. Syskonen gick ju upp ungefär den tiden jag äntligen höll på att slumra till. Att ta av korken från hårspraysflaskan blev ett stort eko i huvudet, när någon stängde toalettdörren var det som ett högljutt skott och alla steg jag hörde var på väg mot mig för att göra mig illa. Samtidigt förlorade jag helt kontakt med armar, axlar och huvudet. De domnade bort helt och hörde inte alls till mig längre. Armen jag lutade huvudet emot var en död arm, någon annans, och jag äcklades så av den samtidigt som jag inte kunde röra mer än ett par fingrar för att knuffa bort den. Så himla äcklig känsla. Har någon varit med om liknande blir jag oerhört tacksam om ni berättar det för jag känner mig ärligt talat helt galen. Sjukdomsinsikt har jag men den blir svagare under dessa stunder för att det är så himla främmande känslor och upplevelser. 

Fick iallafall ihop totalt fyra timmar sömn innan jag tog mig iväg till skolan. Skolan är lite som en räddning, en slags terapi, för mig. Min lärare är så insatt och har sett saker ur alla världar och menade att det inte var något konstigt. Med mitt svaga sömnkonto skärps alla sinnen, ljud och syner upplevs starkare än vanligt, och i och med mitt paniksyndrom är det nästan mer en regel än ett undantag att man tror att man håller på att bli galen. Det var så himla skönt att höra och eftersom jag har sån stor tillit och respekt för henne så går det in på ett helt annat sätt än att till exempel läsa om symtomen på internet. 

Lång text, kanske inte jätteintressant och kind of helskumt men jag är brutalt ärlig och öppen på gott och ont. Bloggen är en del av mitt sätt att bli hel igen.

onsdag 5 november 2014

Humörbedömning

Blev ett besök till hos psykologen idag. Natten har varit hemsk. Fick en av de starkaste panikångestattackerna jag haft inatt. Svimningskänslor, extrem hyperventilation och skakningar och en förbaskat stark känsla av att jag inte har kontroll över mig själv. Ni såg kanske inlägget jag skrev inatt, jag mådde allt annat än okej. Kunde iallafall somna runt tre, halv fyra, inatt. La mig på soffan hos Bosse då jag inte ville vara ensam och det funkade bra!

Idag gick jag och psykologen iallafall igenom en hel rad symtom och det står nu klart att jag har en depression och paniksyndrom. Ingen nyhet egentligen men skönt att få bekräftat på något vis att det inte är något annat "fel" på mig. Vi håller också mycket på att bedöma mitt humör eftersom jag har en så många bipolära symtom (även några ADHD-symtom men det är för mig helt uteslutet). Frågan är om det bara är "sån jag är", att jag är överkänslig och har en medfödd sårbarhet, eller om det är något mer. Det lutar åt att jag har ett slags cyklotymt temperament. När jag är upprymd är jag uppe på månen ungefär, men utan att ha psykotiska manier, och likaså när jag är nedstämd så är jag väldigt mycket lägre än vad som är normalt, men många gånger utan att det kan klassas som depression. Dessa humörsvängningar går också väldigt väldigt fort, ibland skiftar det under en dag, ibland går det några veckor. Utöver det så har jag också längre perioder av "riktig" depression någon gång om året, alltså den fasen jag är inne i just nu. Förstår att mitt humör är väldigt svårt att bedöma då det inte finns någon regelbundenhet överhuvudtaget men jag hoppas jag kan få det klart för mig en gång för alla hur det ligger till efter den här depressionsvändan.


Fick hem ett papper där jag varje dag ska fylla i hur humöret går. Som ni ser var jag väldigt nedstämd i början av dagen och under kvällen har det blivit ganska mycket bättre. Hoppas det här gör det lite lättare att kunna kartlägga humöret ordentligt.


Och så fick jag för mig att tona håret rosa i måndags. En typisk impulsiv grej som kan hända när jag är uppe i varv, likaså att jag impulsivshoppar eller annat som jag kan ångra i efterhand. Tycker faktiskt att den här färgen är ganska snygg i sig men den la sig inte riktigt som jag ville så nu väntar jag på att den ska tvättas ur. Ett hypomaniskt beteende eller att jag bara "är sån"? Jag vet inte. Hela jag är ganska luddig för tillfället (alltid), haha.

Denna ångest är en galenskap

Orkar inte med den här förbannade ångesten längre. Jag hatar den, vill hugga sönder den med en yxa. På bara någon ynka månad eller två har hela mitt liv vänts upp och ner. Jag har blivit en person jag många gånger inte tycker om. Jag blir irriterad över minsta lilla, får för mig sjuka tankar om att ingen älskar mig, beter mig orättvist, min pojkvän kommer lämna mig / vara otrogen, att varje människa jag möter ser igenom mig och stämplar mig som ett psykfall. Förnuftet säger att det inte är sant men det är så förbannat svårt när den där ångesten som har bosatt sig i mig säger det motsatta. Ångesten är det starkaste som lever i mig just nu, den överröstar allt annat.

Jag har inte jobbat på över en månad, jag går aldrig frivilligt någonstans ensam, ibland inte heller med sällskap. Mina böcker jag lånat på biblioteket har jag fått räkningar på för att jag inte ens orkar ta mig den lilla lilla promenaden till skolan, lämna dem och sen traska hem igen. En process som tar cirka tio minuter. Och varje sak jag inte klarar av att göra spär på ångesten ännu mer - att jag är misslyckad.

Mest av allt är jag rädd. Jag vet att det är vanligt att personer med panikångest får för sig att de håller på att bli galna och jag är inget undantag. Jag är så rädd att jag ska bli ond, elak, att jag ska göra något riktigt dumt som jag kommer få ångra i resten av mitt liv. Tänk om jag plötsligt får för mig att slå ihjäl nån? Tänk så blir jag galen på riktigt? Schizofren? Börjar knarka? Råna folk? Ni hör ju hur galet det låter och jag skäms nästan över hur jag kan vara rädd för något som alltid varit så uppenbart att jag aldrig skulle göra.

Jag vill bara ha lugn och ro. Ge mig en dag, en timme, en minut, vad som helst. Bara jag får vara fri en liten stund, andas.

måndag 3 november 2014

Att jubla över ett mord

Läste precis en artikel om en flicka i Indien som blev våldtagen av en gift man i 45-årsåldern. När hennes pappa sedan fick reda på det bjöd han in mannen på middag och torterade sedan honom till döds. Den här artikeln har gillats av över 5500 personer på Facebook och kommentarerna under artikeln lyder bland annat att: "han borde få medalj", "helt rätt av honom" och "världens bästa pappa".

Det här skrämmer mig ärligt talat för i min värld finns det ingenting annat än nödvärn som kan försvara ett mord. Jag förstår frustrationen pappan måste känna och han har alla rättigheter i världen att känna att han skulle vilja döda den här personen. Jag tror det är en normal reaktion, men att hylla någon som verkligen gör det, och som torterar personen genom att bränna sönder dennes könsorgan, då känner jag att nånstans har det gått riktigt snett. Det går emot våra lagar som är emot dödsstraff och det är en lag som vi kommit fram till demokratiskt. Alltså går det även emot demokratin. Och ärligt talat så tror jag att man inte tänker efter ordentligt för de som fälls för våldtäkt har ett långt och svårt liv framför sig. Enligt mig är det straff nog - och ett betydligt längre än att ta livet av personen.

Ta till exempel Anders Eklund. Han har flertalet gånger misshandlats brutalt i fängelset och han är hatad även i en miljö med grovt kriminella. Våldtäktsmän, eller personer som begår brott mot speciellt barn och kvinnor får det inte lätt i fängelset. Många blir själva våldtagna, många blir svårt misshandlade och utstötta av medfångarna - i den miljön lever de i upp till 24 år om inte längre. När de sen kommer ut kommer hatet att fortsätta, det försvinner aldrig. Han kommer exempelvis aldrig ha stor valmöjlighet vad gäller jobb. Folk kommer alltid vara rädda och spy ut avsky mot honom. Det kommer man att göra så länge han lever och det krävs inte många år för att det ska ta ordentligt på psyket.

Många tror att "okej, nu sitter han och har det gött i finkan i några år och sen kommer han ut och allt är som vanligt". Så ser det inte ut. Och att ta någons liv tycker jag känns som ett ganska "lindrigt" straff i jämförelse. Man ger inte personen det straff han förtjänar och stänger ute möjligheten att bättra sig. Och jag vet, många bättrar sig aldrig, många lever hela livet i kriminalitet och grova brott, men att inte jobba på den här personen, att inte trycka ut alla felaktiga och sjuka tankar och åsikter - det är enligt mig det värsta brottet för det betyder att man skickar ut en farlig person ut i världen igen, och det betyder att man väljer att ta den risken att en annan flicka (eller pojke) blir utsatt.

Jag förstår alla människor som känner en sån avsky mot dessa människor att man tycker de förtjänar att dö, det är en normal reaktion, men om man verkligen ser in i fängelsevärlden som den ser ut så tror jag att många skulle ändra uppfattning. Ett brott är inte bara ett brott, det är att ge sig själv ett straff som varar livet ut.

Och flickan som får se sin pappa skickas in och hållas inlåst i flera år. Hon har nu inte bara ett trauma att gå igenom, utan två. Och detta ska hon klara av utan sin pappa, som är en av hennes stora stöttepelare i livet. Är det rättvist?

lördag 1 november 2014

Trapped

Hur ska jag andas när jag inte får någon luft? Vad gör jag när någon tar sig in i min kropp och orsakar en sån jordbävning att jag inte kan prata, inte gå? Hur ska jag berätta vad jag vill när jag blir förlamad och bara kan se på när folk står bredvid och inte vet vad de ska göra?

Jag är trött men kan inte sova. Är hungrig men har ingen aptit. Plötsligt har världen förändrats till något ont som vill slå på mig och min enda frizon är mitt hem. Här bryter rädslan ut för där utanför är jag för paralyserad av vad som sker att jag inte kan slappna av. Är för upptagen med att fly.


Det goda är att jag äntligen har fått kontakt med min psykolog. Vi är inne på samma spår dessutom. Kanske kommer det ett svar på vad det är som händer och vad som hänt. Jag hoppas på det.

onsdag 29 oktober 2014

Society sucks

Den här dagen har slutat med så många dåliga besked att det är sjukt. Ibland tror jag verkligen att världen är ond. Hur kan så mycket ondska få existera? Känner mig lite som Harry Potter och världen är Voldemort som vill förinta mig (jo, jag har sett ganska mycket Harry de senaste dagarna).

För det första så hände en grej som jag inte kan eller vill ta upp här, men det angår en nära person. Det gjorde mig väldigt ledsen trots att det kanske inte var så mycket min ensak. För det andra fick jag hem ett brev från Gagnefs kommun som löd ungefär: "Hej, vi har sett att du sökt prövningar. Du får fortsätta med det och hoppas att någon vill hjälpa dig med skolan. Det ser dock inte så ljust ut så du får nog gräva ner dina hopp i en grop och stampa på dem. Tack för oss."

Blir så förbannad. Och jag hatar att klaga egentligen, speciellt offentligt, men det här är mitt sätt att ventilera så då får det bli så. Blir det ingen förändring inom några dagar så kommer jag gå till tidningen och berätta om hur skolsystemet fungerar. Förhoppningsvis kan någon liten själ vakna.

Tro det eller ej men den här lilla lurviga varelsen är ett stort skäl till att jag ens lever idag. ♥