onsdag 29 oktober 2014

Society sucks

Den här dagen har slutat med så många dåliga besked att det är sjukt. Ibland tror jag verkligen att världen är ond. Hur kan så mycket ondska få existera? Känner mig lite som Harry Potter och världen är Voldemort som vill förinta mig (jo, jag har sett ganska mycket Harry de senaste dagarna).

För det första så hände en grej som jag inte kan eller vill ta upp här, men det angår en nära person. Det gjorde mig väldigt ledsen trots att det kanske inte var så mycket min ensak. För det andra fick jag hem ett brev från Gagnefs kommun som löd ungefär: "Hej, vi har sett att du sökt prövningar. Du får fortsätta med det och hoppas att någon vill hjälpa dig med skolan. Det ser dock inte så ljust ut så du får nog gräva ner dina hopp i en grop och stampa på dem. Tack för oss."

Blir så förbannad. Och jag hatar att klaga egentligen, speciellt offentligt, men det här är mitt sätt att ventilera så då får det bli så. Blir det ingen förändring inom några dagar så kommer jag gå till tidningen och berätta om hur skolsystemet fungerar. Förhoppningsvis kan någon liten själ vakna.

Tro det eller ej men den här lilla lurviga varelsen är ett stort skäl till att jag ens lever idag. ♥

tisdag 28 oktober 2014

En höstlovstisdag

Är inte jag själv som har höstlov utan syskonen. På sätt och vis är det skönt, jag är inte ensam lika ofta, på andra sätt är det tråkigt för att vi alla verkar vara lika rastlösa. Blir lite arg på hur hårt vi, eller iallafall jag, påverkas av vädret. Ser jag ut genom fönstret så ser det ut som det gör i mitt psyke ungefär. Grått, trist, blåsigt. Ostabilt.

De två senaste dagarna har verkligen varit deppiga. Jag får för mig att världen är ond. Det enda i min kropp som känns som jag är ångesten som är fastnålad i bröstet. Resten känns avdomnat, någon annan som styr. Sjuka känslor.

På fredag ska jag iallafall till psykologen. Tack och lov, det var verkligen på tiden. Har väntat i 4-5 veckor nu och enligt mig är det en alldeles för lång väntetid. Dock kan man inte göra något åt ifall nån blir sjuk, men tycker det är så mycket onödigt som krånglar till det inom vården. Det kan inte vara rätt att få lov att vänta så lång tid, det bygger bara på det som är trasigt och ju längre tid man väntar desto längre tid tar det att läka. Men men. Fredag it is.


söndag 26 oktober 2014

Eufori och demoner

Idag har jag kämpat mig igenom ett helt högskoleprov!  Och det bestod inte bara av ett prov utan fem (!) och varje tog 55 minuter och däremellan lite raster. Kände redan när pappa lämnade av mig på tågstation imorse att nej, det går inte. Bättre blev det inte när jag kom fram till högskolan i Borlänge och såg folk flockas runt sina kompisar i livliga diskussioner medan jag satt i en soffa helt ensam och läste min bok.

Som tur var träffade jag min granne Cilla (eller ja, före detta granne blir det väl) utanför provsalen så vi hängde tillsammans hela dagen. Hon blev nog något av en räddning för mig och jag kunde vila tankarna på något annat.

Väl i väntan på bussen hemåt kände jag sån eufori, lycka och stolthet. Från halv åtta på morgonen till halv fem hade jag klarat av att vara i ständig närvaro av främmande människor utan att ens få en känsla av att en panikångestattack var på väg. Jag skrev ett överlyckligt sms till mamma att jag ÖVERLEVDE och fick det bästa svar man kan få.

Dock kände jag när jag närmade mig min vita lilla trygghet till hem att jag började slappna av och att skakningarna började få fäste i ben och händer. Hann knappt in i hallen innan den första attacken kom. Hela jag var så matt, jag kände mig så tom på ett läskigt sätt, som om jag stod utanför min kropp fastän jag på något sätt ändå var medveten om hur jag rörde mig. Tog någon timme eller två innan nästa attack kom. Var längesedan de kom så tätt. Gråt, förtvivlan, andnöd. Det enda som riktigt hjälper mig att komma ur det på bästa sätt är mamma och pappas armar om mina axlar, en hand i håret. Jag känner mig som ett litet barn som vill bli vaggad och tröstad. På ett bra sätt, trots att jag vet att jag är vuxen och borde kunna stå på egna ben. Psyket vill väl helt enkelt något annat ibland.

Oavsett så får jag återblicka till den där känslan precis efter provet. Jag kände genuin glädje vilket var en himla lång tid sen jag kände. Demonerna fick fingret. Dock skrämde jag dem inte för en så lång tid, men det spelar ingen roll. Den där lilla stunden av glädje behövde jag.

fredag 24 oktober 2014

Farfar Alsing

Haha, åhj, tänkte på farbror när jag skrev detta men tyckte hursomhelst att det var jättekul att ens få svar. Det trodde jag aldrig. Tycker han verkar vara en sån härlig person. Skulle vilja klappa han på skägget. Så söt gubbe.

onsdag 22 oktober 2014

Fluffiga fötter

Bästa uppfinningen lär ju vara Uggs. Att gå runt i vad som känns som fluffiga moln eller dunkuddar hela hösten och vintern, låter nästan för bra för att vara sant, va?


Gos.

måndag 20 oktober 2014

Panikångesttankar

Nu har jag varit tyst i några dagar igen. Ullaredresan gick bra trots att det tog enormt på psyket att trängas med tusentals människor som körde in i en med sina kundvagnar i flera timmar. Tänkte visa er lite av vad jag köpt när jag får ork och lust.

Annars har gårdagen och idag bjudit på fler panikångestattacker. Har aldrig tidigare fått det i närvaro av andra människor så det var extra läskigt att se min lillasyster bli så rädd och jag får på något sätt dåligt samvete som får min familj att gå igenom det här, trots att det känns lite lättare att någon äntligen ser hur det påverkar mig, vad det handlar om. Gårdagen var värst, antagligen har jag gått runt och ansträngt mig till hundra för att hålla det i schack under helgen så då bryter det ut när jag kommer hem och vågar slappna av igen.

Hoppas verkligen att psykologen hör av sig med ny tid så fort som möjligt. Helst innan onsdag då jag ska iväg på hjärt- och lungräddning i Leksand med hela omvårdnadsgruppen. Sist fick jag såna flashbacks av sjukhusmiljön att jag höll på att svimma så jag ska inte sticka under stol med att jag är rädd att det ska hända igen. Åh, jag blir så arg att detta ska ta sån stor plats i min vardag att jag inte kan leva som jag vill fullt ut...

torsdag 16 oktober 2014

Inställt besök

Blev inget psykologbesök idag. Fick ett samtal tidigt imorse och hon jag skulle ha träffat var tydligen sjuk. Sånt händer men jag kan ändå inte låta bli att bli lite besviken. Har väntat på det där samtalet i flera veckor nu, men men. Inte mycket att göra åt än att vänta på att få en ny tid.

Eftersom besöket blev inställt fick jag iallafall ork att ta mig till skolan istället. Var bara jag och en av mina klasskamrater där så det var en lugn och skön stämning. Kunna prata om allt, skratta och förfäras tillsammans. Det var nyttigt för mig tror jag. Mår alltid lite bättre efter att ha varit till skolan och det känns guld att kunna känna så.

Och imorgon står Ullared på schemat. Hoppas jag hittar mycket fint, oavsett så ska det bli skönt med lite miljöombyte. Tänkte att jag kanske skulle kunna göra en haul på inköpen sen om ni vill? Eller vad tycker ni om det?

Älskar att min ögonfärg ser ut som Sveriges flagga, höhö.

onsdag 15 oktober 2014

Energilös

Jag hatar verkligen dysterheten som hänger i luften ute. Höst, grådaskigt, deprimerande. Jag har dåligt samvete när jag inte gör något, jag har dåligt samvete när jag tar mig iväg för att det blir allt svårare att klistra på det glada i ansiktet som egentligen bara är en mur för att skydda mig själv. Jag har på något sätt fått för mig att det inte är okej att vara ledsen eller nedstämd offentligt. Det är pinsamt och skamligt.

Imorgon ska jag träffa psykologen för första gången. Efter det är det skola men jag vet av erfarenhet att det mycket möjligt kan bli så att jag inte orkar. Jag minns alla gånger jag gått från BUP med en sån kolossal huvudvärk, att jag somnat så fort jag kommit hem för att det tar så mycket energi att sitta i en fåtölj och prata om saker som är svåra. Och på fredag drar jag, mamma, moster och tre systrar till Ullared där vi ska spendera två dagar. Jag ser framemot det men jag är också rädd.

Fick även mejl angående högskoleprovet idag. Nästa lördag ska jag sitta ensam bland främmande människor och skriva prov i mellan fyra och sju timmar. Det råder kaos i min hjärna, jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Kanske klottrar jag ner mina svar så fort jag kan för att ta mig därifrån men då är det så. Då har jag iallafall tagit mig dit.

Nej, inget särskilt positivt inlägg idag, men det kommer bättre dagar. Det gör det alltid.


söndag 12 oktober 2014

Barnvakt till fem

Puuuh, har varit en lång helg. Varit barnvakt från tidigt på gårdagsmorgonen till ikväll klockan fem. Fem ungar i täta åldrar som alla vill göra och äta olika saker typ tjugofyra timmar om dygnet. Inte konstigt att man är trött, haha. Har haft det jättebra hos grannarna men det blev lite övermäktigt tror jag. Efter att jag kom hem har jag varit så himla irriterad att jag känt att en ynka liten grej till skulle göra mig tokförbannad, och då är jag inte den typen som är arg särskilt ofta. Dock var det inget utbrott som var på gång utan panikångest. Förstås. Har klarat mig från det i flera dagar nu så det var extra jobbigt att det kom nu och det är en sån där ihållande känsla idag, som inte riktigt vill släppa.

Jag kan inte koncentrera mig på någonting just nu. Ingenting är särskilt roligt och när jag läser vad andra bloggare haft för sig så blir jag nästan arg på hur problemfritt och oviktigt allting är. Lite modetips, nån har varit ut och festat, en annan visar en sminkning eller bilder på vad man lagat till middag. Allt blir så förbannat obetydelsefullt och onödigt i det här stadiet. Dock vet jag att jag känner så just nu för att jag själv inte kan connecta riktigt med de grejerna, inte för att jag är arg på personerna i sig och det är okej att känna så en stund. Känslor är aldrig fel och det betyder inte att man är en dålig människa att tänka så. Tror man behöver vara arg och bitter på människor i "smyg" när man mår dåligt så man kan ventilera ut det.

Nu ska jag se Sverige - Liechtenstein i EM-kvalet och hoppas på bättre dagar. Kram.


onsdag 8 oktober 2014

Sleepless

Har sovit totalt noll timmar inatt. Ångest över fredag och måndag då jag egentligen skulle vara på DC. Jag älskar verkligen mitt jobb så det är något allvarligt fel om jag grämer mig för att gå dit. Ringde precis min kära kollega och sa som det var. De får helt enkelt ta in någon annan men jag ska fortfarande följa med gänget och fiska på fredag. Vara där så länge jag orkar och kan för att prova på sakta. Jag känner på ett vis att det var rätt gjort av mig men samtidigt känner jag mig så förbannat värdelös som inte ens kan hantera att gå till jobbet en dag. Ett jobb som jag älskar dessutom.

Hur länge ska detta pågå? Jag vill tillbaka till min vardag. Till min energi. Det är inget kul alls att vara hemma och typ "träna på att gå till affärn" vilket i och för sig börjar gå ganska bra.
Satt uppe och drack varm oboy och åt frukost med syskonen imorse. Det var så skönt att natten var förbi och att jag slapp vara ensam, men samtidigt så himla jobbigt. Se dem gå till skolan. En sån simpel sak som jag vet att jag inte skulle klara av och det får mig att känna mig ännu mer värdelös. Dålig och lat. Avundsjuk till och med.

Snälla, låt detta gå över snart.

Bästa

Har rensat igenom min ask.fm-sida nu, tom på gammalt och in med nytt. Började även följa min syster, har av nån anledning inte gjort det tidigare, har inte varit särskilt aktiv heller. Så såg jag det här! Det här är det första som fått mig att le äkta idag. Käraste syster. ♥


Vill ni förresten följa mig eller något så kan ni trycka här eller kika in sidomenyn. Och har ni egna konton får ni mer än gärna kommentera så jag kan följa er!

tisdag 7 oktober 2014

Slow

Mitt liv är inte särskilt händelserikt just nu, därav dålig uppdatering. Går mest runt hemma och funderar på om det är värt att ta medicinen för natten eller inte. Sömnlös till fyra-fem på morgonen eller må halvdåligt hela nästa dag? Tror jag ligger vaken faktiskt.

På tal om annat så fick jag hem mina jackor från Zalando idag. Tyckte mest om Hilfiger-jackan faktiskt men ingen kändes riktigt rätt så det paketet returneras också. Känns lite hopplöst att hitta en jacka när jag inte ens vågar gå på Kupolen. Men, det lär lösa sig till slut.


Miss the summer.

söndag 5 oktober 2014

Raindrops

Hej bloggen! Har haft ännu en lugn helg. Blir inte mycket härj när mitt mående ser ut som det gör men just nu känns det ganska bra ändå. Har haft lyxen att ha kvar Felix i tre nätter och så stannar han inatt med och går frivilligt upp tidigt på morgonen istället för att åka hem och ha lång sovmorgon. Det kallar jag kärlek, haha.

Mina planer inför nästkommande vecka:
• ringa och avboka riskettan (såvida jag inte plötsligt börjar må som en gud)
• gå till skolan på torsdag
• gå på meditation i kyrkan med Marie på torsdag kväll
• jobba på dagcentret.10-15:30 på fredag

Tror faktiskt att det är mer positivt än negativt att komma tillbaka till DC. Jag trivs så oerhört bra där och det är få ställen som ger mig så mycket glädje som där. Även om jag inte fått jobb tror jag att det skulle vara bra för mig att komma dit och hälsa på och suga i mig all positiv energi som finns där. Kanske bryter ihop men då är jag iallafall på en plats där jag känner mig trygg.

Psykologen har jag också fått kontakt med men dit ska jag inte förrän på torsdag den sextonde. Känns läskigt att ta upp en kontakt igen. Tror jag behöver det faktiskt, har funderat på det från och till i flera månader. Kanske bara behövs ett samtal, kanske tio, jag vet inte. Oavsett så kommer det här bli bra igen!

torsdag 2 oktober 2014

Just nu

Gör:
Försöker väcka mig till liv efter en utmattnings-powernap. Hatar verkligen att sova på dagarna men det krävs så himla lite just nu för att jag ska bli dödstrött att det händer att jag slumrar till ändå.

Vill:
Känna mig fri och lycklig. Lite godis vill jag ha också.

Tänker på:
När och hur jag ska få den här deppkänslan att gå över. Antar att det är som alltid, prata om det, utmana sig själv och vänta ut det. Med psykisk ohälsa är det nästan lite tvärtom om man jämför med somatisk. Här gäller det ofta att själv utsätta sig för smärta, det är det enda riktiga sättet att bearbeta.

Längtar efter:
Ullared-resan längtar jag till samtidigt som jag är nervös om jag verkligen klarar av att vara på en så stor och befolkad plats i flera timmar. Kanske bryter ihop och gömmer mig i ett hörn men då är det väl så. Som tur är så känner jag ingen där och då är det kanske lite lättare att inte bry sig om vad folk tycker och tänker om en.

Blir glad av:
Att Felix är här om 40 minuter!

Gör era hundar också så här förresten? Bosse älskar när vi släpper han lös den sista biten hem men
han ska alltid ha kopplet i munnen, haha. Antar att han vill ge igen och gå ut med oss istället.

onsdag 1 oktober 2014

En dag med agorafobi/panikångest


Det har varit en prövande dag idag, minst sagt. Tog mig till busshållsplatsen som såklart var knökfull med människor. Stod längre ifrån, tänkte att "nej, nu springer jag hem", "kom nångång då förbannade buss" och stod och petade med fötterna i gruset. Fick för mig att alla kollade på mig, undrade vad jag var för miffo som stod där bakom och såg så förbaskat rädd ut. Det är som sagt den värsta rädslan. Inte panikångesten i sig, även om den också är äckligt jobbig, utan att bli dömd som något psykfall. Jag har ibland lust att tejpa fast en stor skylt i pannan där det står "det är lugnt, people, det är bara lite panikångest!"
När bussen väl kom var det en lättnad. Jag satt bara och stirrade ut genom fönstret och var glad att det enda jag kunde se var halva huvuden som stack upp ovanför stolsryggarna. Ingen ytlig bekant som skulle kallprata, tack och lov.

Mamma hämtade mig och vi åkte till skolan för att städa i två timmar. Det gick, förutom att jag satt och grinade en skvätt i fritids målarrum, sen var det bara på't igen. Jag tror det syns ganska väl att jag inte mår bra men trots det så är jag en bra skådespelare med tanke på hur mycket sämre jag ändå mår inuti. Jag känner mig som världens mest otrevliga människa som går runt och ser ut som om nån bränt ner mitt hus och slagit mig i ansiktet med ett basebollträ. Kniper käft, säger inget i onödan.

När vi äntligen kom hem var jag så utmattad att jag hade kunnat sova tre dagar i sträck kändes det som. Har inte velat mig ut mer än så, bara glidit in på affären på samma sätt som jag gjort sen igår. In, skynda att roffa åt mig det jag ska ha, och ut så fort som möjligt. Har sedan spenderat resten av dagen hemma, i mitt hus och min trygghet. Här kan ingen komma åt mig på samma sätt. Här kan jag gråta och se förstörd ut hur mycket jag vill utan att bli utpekad eller att det är något konstigt.

Utöver det har dagen bjudit på två panikattacker, för att krydda till det lite extra liksom. Det är så förbaskat skrämmande så ni förstår inte. Känns som jag håller på att kvävas, någon trycker ihop mitt bröst så jag inte får luft. Nån är ute efter mig, vill göra illa mig, döda mig och som grädden på moset skakar hela kroppen som om jag nyss fått ett epileptiskt anfall och det känns som om jag bara vill spy tills det inte finns nåt kvar av mig.

Det är så sjukt vad psyket kan göra en, hur det kan påverka en fysiskt i en sån grad att du ibland är övertygad om att du håller på att dö. Det jag blir mest arg på är att jag inte kan göra vad jag vill. Emellanåt vill jag inte ens gå ut med hunden, för det känns inte tryggt ute där.

Det är en galen värld jag lever i just nu...

Don't panic

Vaknade med en ganska positiv inställning idag. Kanske klarar jag det här trots allt. En promenad med hunden senare känner jag inte så längre. Kanske orkar jag med bussresan till Djurås men mer än så känns nästan lite övermäktigt. Märker hur jag undviker folk när jag är ute och går ensam, när jag är på Ica går jag in, hämtar det jag ska ha så fort som möjligt, skyndar mig att komma först i kön, och sen drar så fort jag kan.

Känner mig lite patetisk, fast jag vet innerst inne att jag är långt ifrån ensam att ha det så här. Nu ska jag äta upp min frukost, dra på mig kläder och platta håret så får vi se var den här dagen tar mig.

Jakten fortsätter

Jahapp, då fortsätter jakten på vinterjacka. Den jag beställde från Didriksons satt tyvärr inte riktigt som jag tänkt mig så nu har jag gjort en ny beställning, från Zalando denna gång. Har faktiskt aldrig beställt därifrån tidigare men blev positivt överraskad av den fria frakten och dessutom fri faktura. Det betyder att jag endast behöver betala för det jag väljer att behålla och slippa vänta på att få tillbaka pengar, mycket smidigare och skönare.

Dessa tre är alltså på väg hem till mig. Den första från Hilfiger Denim, kostar någon krona under 2000 kr så den lär verkligen vara något extra om jag väljer den. De två andra är av märket Twintip, den blå för 699 kr och den svarta för 599. Sitter ingen av dessa bra så är jag starkt sugen på Peak Performance nya dunjacka, men den kostar hela 2500 kr och det lär vara det dyraste plagget jag någonsin köpt isåfall. Vi får se vad denna historia får för slut (ett lyckligt hoppas jag).