söndag 30 november 2014

Första advent och besöksrekord

Först och främst vill jag säga WOW, och tack alla underbara människor som gett mig respons på inlägget om religionen. De senaste dagarna har jag haft besöksrekord på över 700 personer som besökt min blogg. Det är häftigt, har aldrig varit med om så höga siffror förut! Det enda jag önskar är att fler av er skulle våga kommentera lite mer, bara så jag får en liten inblick i vilka ni är. Det hade varit superkul :-)

Annars så är det första advent idag. Har ingen bra dag idag och det brukar vara lite värre under just söndagar. Har alltid haft söndagsångest, oavsett om jag själv ska iväg till skola eller jobb eller inte. Antar att det kan bero på att jag vet om att jag kommer vara ensam hemma under morgnarna och jag vill helst att familjen ska vara hemma och bara vara nära ifall att jag behöver dem. Det gör mig så mycket tryggare även fast jag mest sitter inne på mitt rum när jag mår dåligt. Lite dubbla budskap kanske men psykisk ohälsa är inte direkt okänt för att vara invecklat.


Nu har lite julpynt kommit upp iallafall, systrarna var typ i extas imorse när jag vaknade. Jag hoppas veckorna till jul och ledighet går fort så att jag inte behöver vara ensam lika mycket. ♥

lördag 29 november 2014

Innebandy och lördagsgodis

Idag har det varit en sån där dag då jag vaknar med en brutal ångest som håller i sig hela dagen. Trots det har jag vågat lämna min trygghet och varit ner till sporthallen med Jonna, Piini och min kära kusin Philip. Såg på Gagnefs herrar som spelade mot Spraxkya, var galet spännande och hela läktaren tjöt i slutminuterna. Älskar verkligen den känslan. Matchen slutade 7-7 till slut. Herrarna är sjukt duktiga.

Nu har jag och syskonen varit iväg och handlat lite godis. Får se vad vi hittar på ikväll. Jag är ganska trött och utmattad efter innebandyn så jag blir nog hemma hela kvällen. Jag är glad att jag tog mig iväg hemifrån, behövde nog det. Känns så löjligt på något sätt att behöva träna på att vara bland främmande människor och att man kan bli så totalt slut av bara det, men det är bara att finna sig i situationen och gå långsamt framåt.



Och för den chokladtokige måste jag rekommendera den här chokladen från Lindt! Jag har på senare tid blivit mer petig och velat ha lite lyxigare varianter, praliner osv. Den här är grymt god och värd alla slantar. Köp den.

fredag 28 november 2014

När jag var laestadian

Jag tänkte faktiskt berätta en grej för er som jag inte berättat tidigare, trots att det präglat mig och pågått under hela min uppväxt, ända tills jag var femton år. Det är en stor grej och det är en del av mitt liv än idag. Därför vill jag berätta, för att jag vet att många är intresserade och för att det ligger mycket i grund till vem jag är.

Jag växte upp inom en religion som kallas för laestadianism. Det är en kristen gren som är väldigt stor, speciellt i Finland där jag härstammar ifrån. Det innebär att jag ända sen jag föddes har gått på "möten" på söndagar och levt lite annorlunda jämfört med vad många andra gjort. För det första vill jag påpeka att det inte är en sekt! Har haft kompisar som trott att det är nån form av hjärntvättning, vilket jag faktiskt blivit lite kränkt över för det stämmer absolut inte.

Skillnaden mellan ett vanligt Svensson-liv och ett liv inom laestadianismen är ganska stora. Fokuset inom religionen är väldigt fint, att Gud har skapat dig som du är och att du ska vara nöjd med dig själv. Det innebar inget smink, inga piercingar, inga discon eller dans, inga hårfärgningar, inget sex före äktenskapet, inga aborter eller preventivmedel, inga för avslöjande kläder och inga filmer eller tv-program. Det här var inte riktigt "regler" utan mer rekommendationer för att inte frestas och tappa bort tron och sig själv, för Gud förlät alltid. Gud skulle vara den största man såg upp till och såg man då mycket på tv eller lyssnade på musik fanns det en stor risk att man skulle få andra att se upp till och därmed tappa bort Gud den vägen.

Som ni säkert förstår så var det inte lätt att hänga med i skolan på hur kompisarna diskuterade Britney Spears eller Melodifestivalen. Jag var dessutom extremt blyg och tystlåten så det gjorde att jag kände mig väldigt utanför. Det var inte förrän i femte, kanske sjätte, klass som jag började bli mer framåt och som "alla andra" i det sociala livet. Det berodde delvis på att jag inte riktigt vågade visa den religion jag tillhörde i rädsla att bli utpekad som konstig eller störd, men mycket också på att jag var väldigt blyg och osäker i mig själv från grunden.

Jag minns när jag gick på lekis att jag målade naglarna med en orange tuschpenna för att jag också ville ha nagellack som de andra tjejerna, och att mina kompisar fick sminka mig i smyg en gång när vi skulle på "fest". Ni vet den tiden då det var för töntigt att kalla det kalas fastän det i själva verket var samma sak?

I sexan började jag starkt känna hur jag stod med fötterna i olika världar. Ena foten stod i den trygga världen, där allt var gott och framtiden ljus. Där fanns alla människor som behandlade mig väl, som inte ljög eller gjorde sig till. Jag älskade att alla människor var så godtrogna och hade så rena hjärtan. Min andra fot stod i den fartfyllda världen, där jag ville uppleva allt! Att få kyssa någon, få ha läppglans, gå på disco och bio, och se på Melodifestivalen som de andra gjorde.

Det tog två år från att jag visste vad jag ville innan jag vågade säga något. Jag var rädd att min familj och släkt skulle tycka illa om mig, och det kändes piss när jag väl fick ur mig att jag inte ville detta längre. Jag mådde väldigt dåligt och hade så stor ångest över vad jag gjort. Men det där hemska som skulle komma för att jag valde att gå ur kom aldrig. Ingen bönade och bad mig att komma tillbaka, ingen grät floder eller övergav mig utan jag var fortfarande välkommen överallt. Visst var det en del från församlingen som tittade lite extra på mig när jag råkade möta dem på affären med målade fransar, men det förstår jag. Jag hade själv tittat när äldre tjejer plötsligt kommit sminkade, inte med ont uppsåt utan i ren förvåning eller undran om den här personen var med eller ej.

Idag är ungefär hälften av min släkt laestadianer och hälften inte och vi älskar och respekterar varandra oavsett. Jag har alltid känt att jag stått emellan dessa två världar och det gör jag lite än idag. Därför tror jag på mitt sätt och har gjort ända sen jag gick ur. Gud har alltid varit med mig och jag skulle inte kunna tänka mig något annat. Min Gud är snäll, förlåtande och välviljande. Han vill ha en fri människa som lär sig av sina misstag och han dömer ingen utan vill rena alla människor från ondska innan de lämnar livet. Vad meningen med livet är och vad som händer när man dör har jag inget svar på men jag bara vet att det är något bra!

Jag ångrar verkligen inte min uppväxt eller önskar att jag vuxit upp utanför religionen. Den har lärt mig otroligt mycket och ingen jag mött inom den har behandlat mig eller nån annan dåligt. Det saknar jag ibland, den där stora respekten och godtroheten man har till varandra, för den finns inte alls i lika stor mängd i den värld jag valt att leva tyvärr.

Lång text, men jag hoppas ni fick en insyn i hur min uppväxt var och vad religionen inneburit för mig. Har ni några frågor så får ni ställa hur många ni vill!

Harmoni

Många dagar av både upp- och nedgångar sen sist. Igår var en extremt dålig dag. Det är så jobbigt att leva med en ångest som aldrig lämnar en i fred och igår var jag på bristningsgränsen. Visste inte hur länge jag skulle klara av att ha det så här och samtidigt hade jag inga verktyg alls att bota ångesten med, inga långvariga i vilket fall. Ångesten finns där tjugofyra timmar om dygnet och det tär så fruktansvärt på en.

Eftersom jag har en del olika mediciner hemma så tog jag en starkare variant igårkväll. Tack och lov! För första gången på flera månader får jag känna att jag kan slappna av någorlunda. Att jag kan vila från ångesten på riktigt. Den ligger därinne i bröstet och lurar men den kommer inte åt mig på samma sätt. Min sinnesstämning är inne i ett viloläge och världen känns mjukare och snällare, plus att jag har fått sova på det.

Jag hoppas det håller i sig, den här harmonin och mjukheten. Ska jag orka må som jag gjort ännu längre så behöver jag en paus för att inte gå sönder totalt. Så tack Zopiklon, detta var ett tacktal till dig, haha.

Och så här vackert och frostigt är det ute idag.

fredag 21 november 2014

"Oj, jag glömde"

De senaste dagarna har bara vart en enda stor förvirring alltså. Jag vet inte vad som hänt men min glömska har tagit sig till helt andra nivåer. Jag har varit på väg att ringa doktorn och sen kommit på att jag visst redan ringt och tvärtom - varit stensäker på att jag gjort någonting och otåligt väntat på svar innan jag kommit på att jag inte ens gjort det jag skulle göra. Idag har jag rotat igenom mina byrålådor och gått igenom varenda hörn av mitt rum i jakt på min kamera. Var så förbaskat frustrerad över att jag inte hittade den innan Felix skriver "men hallå, jag har ju haft den i över två veckor nu?"

Jag lever i en så himla konstig känsla. Det är nånting i mig som inte varit där förut och som försöker säga mig nånting känns det som. Min psykolog och jag kom iallafall fram till att jag ska få träffa en psykiater som jag ska prata med om mina humörsvängningar och så, som jag berättade för er för nån dag sen. Jag längtar nästan till det så jag kan få ett svar på varför det är så här med mig, varför jag reagerar så himla mycket starkare på känslor än vad andra gör och efter det få en medicin som hjälper mig att slippa dessa hemska depressionsepisoder.


Nu ska jag vänta in Idol och hoppas på att nån vänlig själ vill skjutsa mig till Ica. Är osaligt sugen på Merci och har varit i över en vecka nu, haha.

onsdag 19 november 2014

Internationella mansdagen

Då var onsdagen snart över. Psykologbesöket gick bra, vad jag vet. Diskuterade lite i vad vi ska fokusera på under behandlingen och vi kom fram till att paniksyndromet, mina humörsvängningar och sömnproblemen ska stå i fokus. Gick igenom lite olika symtom för bipolaritet typ två, enda riktiga skillnaden är nog att mitt temperament skiftar mycket fortare, mellan två till tre dagar istället för minst fyra som är ett kriterium för typ två. Ska alltså bedöma bipolaritet UNS, borderline och ADHD den närmaste tiden. Inte för att "leta fram" en diagnos, utan att se vad vi kan utesluta och varför det är som det är i mitt känsloliv. Tror att det kan bli bra. Min psykolog är duktig och engagerar sig i att jag ska förstå vad allt innebär och låter mina egna önskemål komma fram och är noga med att fråga vad jag vill och vad jag tycker är viktigt. Det är toppen!

På tal om nåt helt annat så är det tydligen internationella mansdagen idag och det har blivit ett himla liv om det på vissa sociala medier. Förstår inte varför? Vi har en kvinnodag, varför inte då ha en mansdag också? Låter bara rättvist i mina öron men det sticker otroligt mycket i vissa feminister och även kända personer. Är så trött på den extremfeminismen som finns hos en del människor. Att göra könen mer jämställda gör man enligt mig, genom att höja kvinnans "status" (lön osv.) till där mannens står, inte att förhöja kvinnan och samtidigt sänka mannen? Nej, jag förstår inte hur en del tänker.

Nåja, jag ska inte tjata om feminism mer. Blir bara upprörd, haha.
Nu väntar gårdagens Big Brother-avsnitt och lite gofika.

Ni extremfeminister - den här människan är girlpower! 

tisdag 18 november 2014

Ups and downs

Har varit en upp-och-ner-dag idag. Har sluppit panikångest än så länge men en del dumma tankar från förr har kommit upp igen. Under den senaste månaden har jag inte tränat något alls, förutom en del promenader, och det i samband med klädprovning är ingen trevlig kombination. Ätstörningstankarna kommer då och då och har gjort ända sedan jag blev sjuk men de har lite större påverkan och kommer med mer ångest när man är i ett skört tillstånd. Hittills har jag stått emot och det är jag både glad och inte glad över. If it makes any sense.

Pratat med en doktor i telefon idag också. För ungefär 2-3 veckor sedan så bad min psykolog mig att ringa till vårdcentralen om en akuttid för att mina sömnproblem var/är så pass stora. Gissa när jag fick en tid? En månad efter! Och det ska kallas akut? Man undrar ju om de skulle göra samma sak på ett sjukhus om nån kom in med ett brutet ben. "Alltså, tyvärr, vi har fullt så du får komma tillbaka om en månad." För grejen är att psykisk ohälsa är inte konstigare än att komma in med en fraktur, ändå behandlas dessa två saker så himla olika. Det är en skam att det är så i Sverige år 2014. Pinsamt.

Läkaren jag pratade med var iallafall jättebra och han gjorde allt han kunde för att det skulle funka fram till min läkartid den 2:a december. Guld för såna som han!

Imorgon ska jag till psykologen igen. Mitt humörpapper ser för tillfället ut så här. Får se om det hjälper i bipolaritetsbedömningen något.

lördag 15 november 2014

Tio dagars frihet...

... har jag haft från panikångest, tills idag. Jag var naiv och trodde att den var över på riktigt då det gått så lång tid sen jag senast hade en attack och därför känns det lite som att vara tillbaka på ruta ett. Vet att jag inte ska tänka så, får istället glädjas över att ha sluppit det helvetet under en så pass lång tid. Människans psyke funkar oftast så, att det som gör ont minskas successivt hela tiden under bearbetningsprocessen. Det är likadant med våldtäkten, jag får fortfarande flashbacks och otäcka drömmar men det går hela tiden längre mellan gångerna.

Medicinen har också minskat i effekt de senaste dagarna. Som ni såg i inlägget i måndags så mådde jag sjukt bra efter att ha fått i mig lite piller igen, sen har det sakta gått neråt igen. Inte så att jag mår jättedåligt, mer som en mild depression ungefär.

Ska iallafall göra det bästa av det som återstår av dagen trots att jag känner mig lite ledsen och ångestfylld efter panikångestattacken. Äta praliner, umgås med Felix, syster och hennes pojkvän och hoppas att det blir ett fint avslut på dagen. Puss!

 Har ägnat en del tid till att redigera om lite gamla bilder. Här är lillasysters gamla hamster. Söt, va?

fredag 14 november 2014

Svar på tal


Jag känner igen mig otroligt mycket i det du beskriver från när jag var sjuk i ätstörningar. Jag tror inte att själva "utstängandet" är ett självskadebeteende men att du kanske har något som du behöver ha kontroll över så pass mycket att du inte orkar umgås med dina vänner. När jag var sjuk så stängde jag ut människor för att fortsätta skada mig själv genom att svälta och överträna, så det var själva maten och träningen som var ett självskadebeteende och inte att jag isolerade mig från människor, även om det också är en sjukt jobbig sak att gå igenom.

Tänk efter om du har någon bakgrund till varför du mår som du gör. Det kan helt enkelt handla om att du är inne i en depression. Jag är själv inne i en just nu (dock har jag mått väldigt mycket bättre de senaste dagarna) och jag vet att jag vissa dagar stänger in mig på mitt rum och knappt pratar med någon för att jag helt enkelt inte orkar "vara glad, trevlig och tillmötesgående". Många har fått för sig att det är fult att må dåligt och att det inte är något man ska visa för omvärlden och det gör att man isolerar sig för att ingen ska bryta sig igenom den fasaden man byggt upp.

Jag hoppas du kommer fram till något och att det löser sig för dig.
Kram!

tisdag 11 november 2014

TACK

Även om jag mestadels känner mig som en gammal gnällkärring när jag sitter och skriver så öppet om mina känslor så kan jag inte sluta, och jag vill inte heller. Den senaste tiden har jag fått enormt mycket respons av er som läser, många bekanta men även en del jag inte känner i verkliga livet. Många har delat med sig av sina egna historier och upplevelser och det berör mig något enormt att jag kan nå ut till folk och att så många vågar dela med sig om saker som jag, och säkert inte många andra, vetat om.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vi är ett team. Vi är starka. Livet går inte alltid uppåt som vi alla vet, men det går heller inte alltid neråt. Ni gör mig så stark och glad att jag på riktigt ler framför datorn, även de dagar då det känns som värst och jag funderar över vad jag gör i en värld som denna som jag inte kan hantera.

Med det här vill jag säga TACK. All kärlek till er. ♥

Vad är ett självskadebeteende?


Kom över den här videon på en bekants blogg och kände att jag bara fick lov att dela med mig av den även på min. Det tjejen på videon berättar är så himla viktigt att veta om. Det är inte bara personer som skär sig som självskadar, det kan vara så himla mycket annat, saker du rentav kanske aldrig skulle tänka på.

Jag själv har använt en hel del skitmetoder för att straffa mig själv. När man är inne i det måendet att hela världen är ond, att du är för värdelös för att leva, att du inte duger till någonting osv, då gör man allt för att få känna en liten liten gnista av hopp och lycka igen. Det är inget konstigt i det alls. Vem vill inte dämpa ett dåligt mående som ibland till och med vill ta livet av dig? Saken är bara den att man är för desperat för att konsekvenstänka och man straffar därmed sig själv.

Jag har gjort många saker för att känna den där lilla gnistan av livslust igen. Jag har skurit mig, druckit alkohol i så stora mängder att jag kräkts och att man flera gånger akut fått hämta mig. Jag har rökt hasch och marijuana, jag har svultit mig själv tills hjärtat gick på sparlåga, kräkts upp allt jag ätit, jag har haft sex med personer jag egentligen inte velat ha sex med.
Det här är inte saker man "bara gör". Visst finns det personer som njuter av att ha ett aktivt och fritt sexliv, det är det absolut inget fel på, men många använder det just som ett självskadebeteende. Likaså finns det personer som röker på och menar att de mår bra av det, gör dom det så är det toppen även om jag själv inte rekommenderar det.

Folk är så förbaskat snabba att döma när personer beter sig på ett sätt som inte förespråkar normen. Det kan helt enkelt vara så att den här personen med sår på armarna, med en joint mellan fingrarna, med många och impulsiva sexpartners, med ett stort alkoholbruk, helt enkelt mår fruktansvärt dåligt! Även om man inte håller med om att det man gör är skadligt för en själv så kommer man ofta till den slutsatsen till slut iallafall. När jag började dricka så ofta som jag gjorde så förstod jag inte förrän långt senare att det var mitt sätt att straffa mig på. Jag gled in i självskadebeteende efter självskadebeteende. Det gick som på autopilot för att jag var så desperat efter något som tog bort de här fruktansvärda tankarna och den fruktansvärda ångesten jag bar på tjugofyra timmar om dygnet. Det kunde gå månader innan jag förstod att: "jaha, det är därför jag håller på så här".

Se videon och tänk efter om du själv har något i ditt liv som du använder som ett destruktivt beteende, och kom ihåg att bakom varje beteende finns det en orsak och en tanke. En människa väljer inte "fel" vägar i livet med flit, det vägrar och kan jag inte tro på.

söndag 9 november 2014

I've got the power

Vet ni vad? Jag har varit riktigt glad den största delen av de två senaste dagarna. Jag börjar bli mer och mer säker på att depressionen beror på att jag slutade med nattmedicinen (Seroquel) i somras (kanske kanske i samband med ett cyklotymt temperament, jag vet inte). Att det var ännu värre i början av veckan är inte heller konstigt då jag glömde att förnya Cipralexen som jag tar till morgonen så jag var alltså utan den i fyra dagar - helt omedicinerad vilket jag inte varit sen jag var runt sjutton år. Har inte haft nån ork eller kraft att ringa och förnya och jag har levt i en dimma av kaos att jag i flera dagar trodde att jag ringt fast jag inte gjort det. Noll koll på nånting, för upptagen med att försöka få bukt med all ångest, antar jag.

Från och med fredagen, så fort jag fått i mig lite piller igen, så mår jag helt tvärtom! Det enda jag har kvar är egentligen agorafobin - torgskräcken och en mildare ångest. Jag har gått runt och varit i ett flumhärligt tillstånd, men samtidigt undvikit längre tid i offentliga miljöer. Fortfarande en väldigt weird värld men förbaskat mycket härligare.
Det var en så sjuk känsla att redan några timmar efter medicinen så kände jag att "wow, nu skulle jag kunna dra till jobbet på stört, alla problem är ur världen, I am POWERWOMAN, tjalalala". Istället för Seroquel så har jag knaprat Propavan istället, som jag hade några kartor kvar av sen jag gick på BUP. Jag förstår inte varför jag inte tagit den tidigare egentligen. Den enda vanliga biverkningen är dåsighet och utöver det så kräver den ingen upp- eller nedtrappning och jag får SOVA. It's a miraaaacle, people!

Haha, åh, jag är så glad...

Bjuder på en valpbild på min käraste och bästa vän. Gör allt för den här bönan. ♥

Karjala Cup


Finns inget mer spännande än när Sverige och Finland möts. En vacker dag ska jag se en sån match live och heja fram en blåvit seger!

torsdag 6 november 2014

Weirdo world

Hallå där torsdag. Hade en helt okej natt inatt även om jag inte somnade förrän vid 7-8 imorse. Jämför man med förra natten var det rena himmelriket, så stark var ångesten igår. Det enda konstiga och jobbiga jag känt sen innan jag somnade var hur jag får konstiga stötar i hela kroppen och de har hållt i sig hela dagen. Det är som att nån sätter i en kontakt i vägguttaget och lika snabbt drar ut den, att det går en sekunds stark ström genom hela kroppen och jag skakar till som om jag frös/ryste. Väldigt märklig känsla, ingenting jag har upplevt förut. Det här upprepar sig mellan 1-4 gånger i minuten.

Nåt mer jag märkte innan jag somnade var hur alla ljud blev så himla starka och hotfulla. Syskonen gick ju upp ungefär den tiden jag äntligen höll på att slumra till. Att ta av korken från hårspraysflaskan blev ett stort eko i huvudet, när någon stängde toalettdörren var det som ett högljutt skott och alla steg jag hörde var på väg mot mig för att göra mig illa. Samtidigt förlorade jag helt kontakt med armar, axlar och huvudet. De domnade bort helt och hörde inte alls till mig längre. Armen jag lutade huvudet emot var en död arm, någon annans, och jag äcklades så av den samtidigt som jag inte kunde röra mer än ett par fingrar för att knuffa bort den. Så himla äcklig känsla. Har någon varit med om liknande blir jag oerhört tacksam om ni berättar det för jag känner mig ärligt talat helt galen. Sjukdomsinsikt har jag men den blir svagare under dessa stunder för att det är så himla främmande känslor och upplevelser. 

Fick iallafall ihop totalt fyra timmar sömn innan jag tog mig iväg till skolan. Skolan är lite som en räddning, en slags terapi, för mig. Min lärare är så insatt och har sett saker ur alla världar och menade att det inte var något konstigt. Med mitt svaga sömnkonto skärps alla sinnen, ljud och syner upplevs starkare än vanligt, och i och med mitt paniksyndrom är det nästan mer en regel än ett undantag att man tror att man håller på att bli galen. Det var så himla skönt att höra och eftersom jag har sån stor tillit och respekt för henne så går det in på ett helt annat sätt än att till exempel läsa om symtomen på internet. 

Lång text, kanske inte jätteintressant och kind of helskumt men jag är brutalt ärlig och öppen på gott och ont. Bloggen är en del av mitt sätt att bli hel igen.

onsdag 5 november 2014

Humörbedömning

Blev ett besök till hos psykologen idag. Natten har varit hemsk. Fick en av de starkaste panikångestattackerna jag haft inatt. Svimningskänslor, extrem hyperventilation och skakningar och en förbaskat stark känsla av att jag inte har kontroll över mig själv. Ni såg kanske inlägget jag skrev inatt, jag mådde allt annat än okej. Kunde iallafall somna runt tre, halv fyra, inatt. La mig på soffan hos Bosse då jag inte ville vara ensam och det funkade bra!

Idag gick jag och psykologen iallafall igenom en hel rad symtom och det står nu klart att jag har en depression och paniksyndrom. Ingen nyhet egentligen men skönt att få bekräftat på något vis att det inte är något annat "fel" på mig. Vi håller också mycket på att bedöma mitt humör eftersom jag har en så många bipolära symtom (även några ADHD-symtom men det är för mig helt uteslutet). Frågan är om det bara är "sån jag är", att jag är överkänslig och har en medfödd sårbarhet, eller om det är något mer. Det lutar åt att jag har ett slags cyklotymt temperament. När jag är upprymd är jag uppe på månen ungefär, men utan att ha psykotiska manier, och likaså när jag är nedstämd så är jag väldigt mycket lägre än vad som är normalt, men många gånger utan att det kan klassas som depression. Dessa humörsvängningar går också väldigt väldigt fort, ibland skiftar det under en dag, ibland går det några veckor. Utöver det så har jag också längre perioder av "riktig" depression någon gång om året, alltså den fasen jag är inne i just nu. Förstår att mitt humör är väldigt svårt att bedöma då det inte finns någon regelbundenhet överhuvudtaget men jag hoppas jag kan få det klart för mig en gång för alla hur det ligger till efter den här depressionsvändan.


Fick hem ett papper där jag varje dag ska fylla i hur humöret går. Som ni ser var jag väldigt nedstämd i början av dagen och under kvällen har det blivit ganska mycket bättre. Hoppas det här gör det lite lättare att kunna kartlägga humöret ordentligt.


Och så fick jag för mig att tona håret rosa i måndags. En typisk impulsiv grej som kan hända när jag är uppe i varv, likaså att jag impulsivshoppar eller annat som jag kan ångra i efterhand. Tycker faktiskt att den här färgen är ganska snygg i sig men den la sig inte riktigt som jag ville så nu väntar jag på att den ska tvättas ur. Ett hypomaniskt beteende eller att jag bara "är sån"? Jag vet inte. Hela jag är ganska luddig för tillfället (alltid), haha.

Denna ångest är en galenskap

Orkar inte med den här förbannade ångesten längre. Jag hatar den, vill hugga sönder den med en yxa. På bara någon ynka månad eller två har hela mitt liv vänts upp och ner. Jag har blivit en person jag många gånger inte tycker om. Jag blir irriterad över minsta lilla, får för mig sjuka tankar om att ingen älskar mig, beter mig orättvist, min pojkvän kommer lämna mig / vara otrogen, att varje människa jag möter ser igenom mig och stämplar mig som ett psykfall. Förnuftet säger att det inte är sant men det är så förbannat svårt när den där ångesten som har bosatt sig i mig säger det motsatta. Ångesten är det starkaste som lever i mig just nu, den överröstar allt annat.

Jag har inte jobbat på över en månad, jag går aldrig frivilligt någonstans ensam, ibland inte heller med sällskap. Mina böcker jag lånat på biblioteket har jag fått räkningar på för att jag inte ens orkar ta mig den lilla lilla promenaden till skolan, lämna dem och sen traska hem igen. En process som tar cirka tio minuter. Och varje sak jag inte klarar av att göra spär på ångesten ännu mer - att jag är misslyckad.

Mest av allt är jag rädd. Jag vet att det är vanligt att personer med panikångest får för sig att de håller på att bli galna och jag är inget undantag. Jag är så rädd att jag ska bli ond, elak, att jag ska göra något riktigt dumt som jag kommer få ångra i resten av mitt liv. Tänk om jag plötsligt får för mig att slå ihjäl nån? Tänk så blir jag galen på riktigt? Schizofren? Börjar knarka? Råna folk? Ni hör ju hur galet det låter och jag skäms nästan över hur jag kan vara rädd för något som alltid varit så uppenbart att jag aldrig skulle göra.

Jag vill bara ha lugn och ro. Ge mig en dag, en timme, en minut, vad som helst. Bara jag får vara fri en liten stund, andas.

måndag 3 november 2014

Att jubla över ett mord

Läste precis en artikel om en flicka i Indien som blev våldtagen av en gift man i 45-årsåldern. När hennes pappa sedan fick reda på det bjöd han in mannen på middag och torterade sedan honom till döds. Den här artikeln har gillats av över 5500 personer på Facebook och kommentarerna under artikeln lyder bland annat att: "han borde få medalj", "helt rätt av honom" och "världens bästa pappa".

Det här skrämmer mig ärligt talat för i min värld finns det ingenting annat än nödvärn som kan försvara ett mord. Jag förstår frustrationen pappan måste känna och han har alla rättigheter i världen att känna att han skulle vilja döda den här personen. Jag tror det är en normal reaktion, men att hylla någon som verkligen gör det, och som torterar personen genom att bränna sönder dennes könsorgan, då känner jag att nånstans har det gått riktigt snett. Det går emot våra lagar som är emot dödsstraff och det är en lag som vi kommit fram till demokratiskt. Alltså går det även emot demokratin. Och ärligt talat så tror jag att man inte tänker efter ordentligt för de som fälls för våldtäkt har ett långt och svårt liv framför sig. Enligt mig är det straff nog - och ett betydligt längre än att ta livet av personen.

Ta till exempel Anders Eklund. Han har flertalet gånger misshandlats brutalt i fängelset och han är hatad även i en miljö med grovt kriminella. Våldtäktsmän, eller personer som begår brott mot speciellt barn och kvinnor får det inte lätt i fängelset. Många blir själva våldtagna, många blir svårt misshandlade och utstötta av medfångarna - i den miljön lever de i upp till 24 år om inte längre. När de sen kommer ut kommer hatet att fortsätta, det försvinner aldrig. Han kommer exempelvis aldrig ha stor valmöjlighet vad gäller jobb. Folk kommer alltid vara rädda och spy ut avsky mot honom. Det kommer man att göra så länge han lever och det krävs inte många år för att det ska ta ordentligt på psyket.

Många tror att "okej, nu sitter han och har det gött i finkan i några år och sen kommer han ut och allt är som vanligt". Så ser det inte ut. Och att ta någons liv tycker jag känns som ett ganska "lindrigt" straff i jämförelse. Man ger inte personen det straff han förtjänar och stänger ute möjligheten att bättra sig. Och jag vet, många bättrar sig aldrig, många lever hela livet i kriminalitet och grova brott, men att inte jobba på den här personen, att inte trycka ut alla felaktiga och sjuka tankar och åsikter - det är enligt mig det värsta brottet för det betyder att man skickar ut en farlig person ut i världen igen, och det betyder att man väljer att ta den risken att en annan flicka (eller pojke) blir utsatt.

Jag förstår alla människor som känner en sån avsky mot dessa människor att man tycker de förtjänar att dö, det är en normal reaktion, men om man verkligen ser in i fängelsevärlden som den ser ut så tror jag att många skulle ändra uppfattning. Ett brott är inte bara ett brott, det är att ge sig själv ett straff som varar livet ut.

Och flickan som får se sin pappa skickas in och hållas inlåst i flera år. Hon har nu inte bara ett trauma att gå igenom, utan två. Och detta ska hon klara av utan sin pappa, som är en av hennes stora stöttepelare i livet. Är det rättvist?

lördag 1 november 2014

Trapped

Hur ska jag andas när jag inte får någon luft? Vad gör jag när någon tar sig in i min kropp och orsakar en sån jordbävning att jag inte kan prata, inte gå? Hur ska jag berätta vad jag vill när jag blir förlamad och bara kan se på när folk står bredvid och inte vet vad de ska göra?

Jag är trött men kan inte sova. Är hungrig men har ingen aptit. Plötsligt har världen förändrats till något ont som vill slå på mig och min enda frizon är mitt hem. Här bryter rädslan ut för där utanför är jag för paralyserad av vad som sker att jag inte kan slappna av. Är för upptagen med att fly.


Det goda är att jag äntligen har fått kontakt med min psykolog. Vi är inne på samma spår dessutom. Kanske kommer det ett svar på vad det är som händer och vad som hänt. Jag hoppas på det.