söndag 28 december 2014

Fika och hemlängtan

Sho bree mina vänner. Ny dag, fortfarande lika varmt! Har kånkat våra resväskor från hotell nummer två till lägenheten som vi fått låna nu de två sista nätterna innan vi åker hem. Kusinerna är redan på väg och jag ska inte sticka under stol med att jag gärna följt dom faktiskt. Hemlängtan växer sig större för varje dag så ska bli skönt att få sova i sin egen säng, träffa Bosse som blir helt galen av glädje, och så klart storasystrarna och Felix också.

Nu ska vi fika lite här hos mormor och morfar och förmodligen får vi lite julmat senare också. Gaaaah, vad gott!


Bruna ben!

lördag 27 december 2014

Fuck you, you fucking fuck

Ganska många dagar sedan vi hördes av nu! Har inte haft tillgång till internet mer än när jag suttit och käkat på restaurang så har inte riktigt haft läge att blogga.

Nu har vi "barn" fått i oss lite mat, gått och kollat i lite affärer och nu sitter jag och tar det lugnt på mormor och morfars balkong. Tyvärr var vi tjejer med om en händelse som sänkte hela den här dagen. Var nere i en butik med massor av fina kläder, provade lite och vart sen utslängda av no reason at all. Gubben i butiken bara ryckte ifrån oss kläderna när vi sa att det inte passade (och dessutom tänkte kolla vidare) och kallade oss för "jävla svenskar" som bara går in och provar massa saker men inte köper nånting. Aldrig att vi hade med oss pengar heller, nej vi skulle ut med huvudet före, hade ingenting att göra där utan skulle dra hem till Sverige. Blev så jävla förbannad på ren svenska, sa åt han att "I understand that you have no customers", pekade finger och drog. Blir så ledsen när en butikschef beter sig så, man undrar ju vad man har kommit till för dårställe. Blir äcklad.

Ska försöka lämna det bakom mig nu, fick bara lov att spy ur mig lite. Annars har det mesta funkat bra. Vårt andra hotell som vi bor på nu är jättefint med dunderfin utsikt och vädret har varit toppen varje dag. Blir kul att komma hem till Sverige och fira nyår med bruna ben, haha.

Hoppas ni har det gott. Kram! 


Mitt 2014

Beskriv året med tre ord.
Underbart, framgångsrikt och jobbigt.
Vilka ser du som de största händelserna under året?
Resan till Turkiet som var min och Felix första resa tillsammans, två nya vikariatjobb och en oerhört jobbig sväng av depression och paniksyndrom nu på slutet av året.

Har du blivit bättre på något?
Politik och att tänka kritiskt.
Gjorde du något du aldrig gjort förut?
Klippte håret pojkkort i början av året efter två månader med alldeles för jobbigt löshår. Valde också att blogga mycket mer öppet, ganska brutalt ärligt men det är så jag vill ha det.

Vad var extra dåligt med året?
Att jag började må psykiskt dåligt igen och att skolsystemet suger och vägrar ge mig de prövningar de är skyldiga att låta mig göra.
Vad var extra bra?
Att jag fick jobb på dagcentret! Det har gett mig så himla mycket lycka det här året.
Vad lyssnade du på?
Är ganska dålig på att lyssna på musik nu för tiden men en del Billy Talent, Winnerbäck och Håkan har spelats. Sen har jag lyssnat sönder Meghan Trainors "All About That Bass".
Vad skrattade du åt?
Alla roliga dagar på jobbet och alla flummiga konversationer som äger rum i vårt vardagsrum.
Vad grät du till?
Att livet är piss, allt gör ont, en ångest som aldrig lämnar mig i fred. Mest det.

Lärde du känna några nya människor?
Blev ju moster för första gången i mars, så lilla Liam har jag lärt känna. Känns himla konstigt att han inte alltid funnits när han är en så självklar del i livet nu. Sen träffade jag en del av Felix kompisar i Idre och lärde känna massor av härligt folk på jobbet.
Och så slutligen; dina planer inför 2015?
Komma tillbaka till min vardag som den såg ut i somras, kämpa för att komma in på högskolan och ta hand om mig själv bättre överlag. Fixa någon sorts rutiner kanske.


- Tidsinställt

torsdag 18 december 2014

Los Cristianos

Hej vänner. Fick tag i internet här borta! Haha. Sitter hemma hos mormor och morfar i deras lägenhet i Los Cristianos. Har tyvärr haft rätt dåligt väder ända sen vi kom hit. Några solglimtar och värme har vi fått men mestadels har det varit grått, mulet och blåst kallt. Men imorgon ska det vända!

Förövrigt så har jag faktiskt mått bättre de senaste dagarna. Har inte så mycket tid att må dåligt. Har en lite sämre dag idag men det beror mest på jobbiga biverkningar. Är svintrött och seg i huvudet, vill helst strunta i medicinerna så jag är pigg och glad, men vill ju kunna sova också.

Jaja, hoppas ni alla mår bra och har en fin jul och vinter där hemma så hörs vi senare. Puss!


Mål för 2015

Jag brukar alltid ha några nyårslöften, men det är tyvärr väldigt sällan jag uppfyller dom. Under många år hade jag ett enda löfte: "det här året ska bli bättre än förra" men det är i mångt och mycket något som inte alltid går att påverka. I år skulle jag till exempel ta körkort och sluta röka. Gick ganska så mycket åt skogen med det. Under nästa år ska jag istället ha några mål, ingenting jag "lovar" utan att jag saker jag ska förbättra helt enkelt, för det vet jag att jag kan.


  • Ta körkort. Fortfarande på listan. Nu i höst hade jag äntligen fått tummen ur och bokat risketta och var på g att ta körlektioner. Eftersom jag började må dåligt blev inget av med det, så dels var det mitt eget fel att jag inte tog tag i det tidigare, men dels inte då jag inte hade kunnat förutse att jag skulle glida in i en depression igen. Så fort jag blir frisk och får ork ska jag ta tag i körkortet på allvar. Promise.

  • Förbättra mitt högskoleprovsresultat. I år var jag extremt stolt att jag under den värsta tiden av panikångestattacker klarade av en hel dag med högskoleprov. Hade knappt pluggat alls utan hade som mål att bara ta mig dit, sen var det skitsamma om jag åkte hem mitt i. Till min stora förvåning klarade jag mig igenom hela dagen, mycket tack vare att jag träffade min gamla granne som jag kunde hänga med mellan proven. Dock kraschade jag totalt så fort jag kom hem, men jag klarade det! Mitt slutresultat ligger på 0,80 och mitt mål är att få högre under nästa prov som jag ska göra i vår.

  • Bli frisk. Det här är den viktigaste punkten av alla. Har man dålig hälsa så påverkar det allting annat i vardagen. Jag längtar så efter att jobba, plugga och vara spontan, som jag alltid brukar vara. I somras älskade jag mitt liv, allting flöt på hur bra som helst. Nu sitter jag låst och kommer knappt ur sängen vissa dagar. Ny fungerande medicinering och täta psykologkontakter hoppas jag på.

  • Träna och äta bättre. I och med depressionen (som ni ser så har den påverkat allt) så är det här något som har försämrats rejält. Jag äter men med ganska försämrad aptit, mindre mat och som ibland byts ut mot antingen ingenting eller mot godis. Rör mig ut på några promenader i veckan och har inte tränat ordentligt på hela hösten så det här måste det bli ändring på. Min kropp är otroligt svag och det är en extrem förändring i mitt ätande från när jag mådde bra och hur det ser ut idag.

Som ni ser så har jag faktiskt stora möjligheter att klara mina mål. Gäller bara att kriga mot depressionen och att få rätt hjälp så kommer förmodligen allting att falla på plats av sig självt. Brukar få en liten boost i början av året så jag hoppas inte att det blir något undantag pga att jag är sjuk.
Vad har ni för löften/mål för 2015? :-)

- Tidsinställt

tisdag 16 december 2014

Godmorgon Göteborg

Framme på Landvetter nu efter ett antal timmar i bilen. Hatar verkligen att sova i bil eller på flyg, usch. Nu har vi iallafall fått i oss lite käk och väntar på att få skicka iväg resväskorna. Är ungefär två och en halv timme kvar tills flyget ska gå.

Fick också en panikångestattack på kvällen nån timme innan vi åkte hemifrån. Har klarat mig i två veckor denna gången och fastän jag var inställd på att det antagligen inte var riktigt över så blir man så himla besviken. Antar att det berodde på att det var högljutt och stressigt hemma. Begravde mig i sängen och lät tårarna spruta tills det kändes bättre igen.

Men - nu är vi äntligen på väg! Känns som jag är mest positiv av sällskapet trots att jag antagligen sovit nästan minst, haha.

Ha det nu så gott i Sverige eller vart ni än befinner er och ha en riktigt fin jul! Har tidsinställt några inlägg som kommer komma upp under tiden jag är borta. Finns det tid och möjlighet kommer jag att blogga lite från Teneriffa också. Puss!


Jag och syrran på en obligatorisk och något suddig toalettbild.

måndag 15 december 2014

Ännu en natt som gravid

Jaha, hur ska man summera denna dagen? Har varit i en konstig känsla hela dagen, på helspänn som om jag vet att något oförutsägbart snart kommer hända. Zopiklonen jag tog igår verkade inte alls som den brukar. Låg vaken i ungefär 3 timmar innan jag somnade och under natten har jag drömt en helkonstig dröm och dessutom vaknat flera gånger. När en så stark medicin som Zopiklon inte fungerar så undrar jag verkligen vad det är för fel på mig. Nånting i mig är riktigt snett om jag inte ens kan sova av en så stark medicin. Det känns som att jag alltid har varit väldigt mottaglig för mediciner men under den här hösten och vintern finns det plötsligt ingenting som fungerar. Nån som känner igen sig? Vad är det som händer? Allvarligt.

Angående drömmen så drömde jag inatt igen (senaste gången var någon dag sedan) att jag var gravid. Var i fjortonde veckan och hade en hur stor och fin mage som helst. Grejen var att min bebis eventuellt var död, så om hen skulle klara sig skulle jag få veta vecka femton. Hela min mage var helt blå, som om det var en stort blåmärke över hela magen, och när jag drog händerna över den så lossnade huden. Den bara sprack och ramlade av.
Min bebis klarade sig iallafall och plötsligt var hen född (minns inte könet men tror det var en pojke) och det slutade med att var jag än var så glömde jag bort honom. På affärn lämnade jag han i en kundvagn och kom på det när jag befann mig på andra sidan av affären. Det spelades upp om och om igen hur jag var på offentliga platser och glömde av min bebis och fick enorm panik varje gång. Är det nån här som är drömtydare så får ni jättegärna berätta vad det här betyder, haha.

söndag 14 december 2014

No time for anxiety

Haft ganska mycket på gång idag så har inte riktigt haft tid att ha ångest förrän nu på kvällen. Känner mig så orättvis när jag går runt och är irriterad och grinig hela tiden, men kan inte göra så mycket åt det. Har iallafall packat resväskan, bara lite småprylar kvar, Felix har tvingat mig att hålla han sällskap när han har styckat en hare (fy, jag klarar inte sånt alltså), har spelat en vända Cluedo och rummet är städat och fint.

Vid halv elva går Felix tåg så efter det blir det hopp i säng. Ska ta en Zopiklon idag igen för att bygga upp för bättre sömn innan vi åker. Blir mycket planering med medicin då jag inte har nån som fungerar riktigt. Utom Zopiklonen då men den får jag endast ta i "nödfall" för att inte bli beroende. Vissa dagar tänker jag bara "fuck this shit" och vill knapra dom varje dag för att jag inte orkar gå ner mig hela tiden, men samtidigt tänker jag att jag ska stå ut. Har ingen lust att handskas med ett beroende också om det skulle hända.

Jaja, nu ska jag se klart på senaste och sista avsnittet av Uppdrag Granskning. Det har handlat en del om psykisk ohälsa det här året och jag slukar i mig allt jag kan. Sista avsnittet är alltid en uppföljning av hur det gick för alla som varit med i tidigare avsnitt. Är lite nördigt kanske, men det är hur intressant som helst.

Min fina uggla Tor ska såklart också med till utlandet. Fick lov att visa honom för att han är så söt. ♥

Rädsla och längtan

Vid den här tiden om två dagar är jag på väg mot Landvetter för att ta flyget utomlands. Anledningen till att jag skriver mycket om resan är att jag är rädd men har inte riktigt velat möta det förrän nu. Det är som en skräckblandad förtjusning. Jag känner i hela kroppen att det kommer hända något. Att jag inte kommer vara riktigt densamma när jag kommer hem. Om det är positivt eller negativt vet jag inte. Jag har åkt utomlands tidigare när jag mått väldigt psykiskt dåligt. Ena gången var resan en plåga, andra gången var det det bästa jag gjort.

Jag antar att jag helt enkelt är rädd att jag kommer att må sämre. Att jag inte kommer kunna sova, inte engagera mig eller delta i samtal på det sätt jag brukar. Att jag kommer känna mig ensammast i världen och på köpet vara fast på en ö tusentals mil hemifrån. 

Jag vet att jag kommer vara annorlunda när jag kommer hem, jag vet bara inte hur. Det känns iallafall tryggt att ha mamma och pappa med mig. Sista veckan är även min kusin Philip med och han har betytt mycket för mig när jag har mått dåligt. Han vet, förstår och är inte rädd att möta mig när jag har mindre bra dagar.

Mycket tankar nu, som vanligt under nätter när jag inte kan sova. Jag vill bara på nåt sätt vara ärlig med mig själv och face:a det som ligger och gror inombords. Det gör jag lättast genom att skriva, det har jag alltid gjort. Orden flyter ut på skärmen eller pappret och det är ofta inte förrän efteråt jag vet hur jag egentligen mår. Fingrarna får ut det jag inte ens vet om att jag känner ibland.

Ska fortsätta se på mina UR-klipp på nätet nu. En dag vill jag också kunna stå och lära ut om psykisk ohälsa till andra. Det finns inget mer fascinerande och skrämmande än det mänskliga psyket.

lördag 13 december 2014

Preparing

Hej vänner. Mår inte superbra idag. Drack igår och det blev lite för mycket. Det var nyttigt på vissa sätt, att våga öppna upp mig, men samtidigt inte då jag haft en väldig ångest idag. Har sovit bort baksmällan (ingen jättefarlig men ändå) och ångesten under hela dagen. Nu väntar jag på att mamma och pappa ska komma hem från Borlänge med mat till mig. Var så sugen på Big Mac, haha.

Två böcker jag ser fram emot att läsa när jag är utomlands. Äcklig av Constance Briscoe som 
handlar om en mamma som utsätter sitt eget barn för psykisk misshandel, och Förr eller senare
 exploderar jag (The Fault In Our Stars på engelska som de flesta nog känner igen) av John Green.
Sen måste jag visa min nya ljuslykta också. 39 kronor på Ikea, ett fynd!

torsdag 11 december 2014

SORKK

Det är inga djur jag pratar om nu (haha) utan tänkte faktiskt ta upp en grej psykologen visade mig, hur den onda cirkeln ser ut när man är i ett självskadebeteende. Jag tror många blir arga och inte förstår varför man skulle vilja skada sig själv, men det man tänker på i den stunden är faktiskt att hjälpa sig själv. Låta sig vara fri sina demoner för en stund. SORKK-modellen visar det fantastiskt bra. Trots att jag "bara" haft ett återfall så tänker jag att jag delar med mig av min onda cirkel. Jag tror det är nyttigt att veta om den, speciellt om man är närstående till någon som självskadar och man har svårt att veta hur man ska hantera det.

S (situation)
Uppe sent på natten.
Kan inte somna.
Sovit dåligt de senaste nätterna.
Stark ångest.
Känsla av total ensamhet.



O (organism)
Tankar och känslor blossar upp.
Skam för att jag inte klarar av livet.
Ilska och självhat.
Tung i bröstet.
Dömande tankar om mig själv.
Ännu starkare ångest.



R (respons/reaktion)
Skära mig.
Dricka alkohol.
Svält/kräkningar.
Flyktiga sexuella relationer.
Använda droger.



K (konsekvens - kortsiktig)
Lättnad.
Mindre ångest.
Känslan att få vara fri.



K (konsekvens - långsiktig)
Skamkänslor för vad jag gjort.
Mer ångest, självhat och ensamhet.
-

Ser ni? Det är ganska uppenbart att en SORKK ofta leder till ännu en. Det blir en ond cirkel och ju längre man håller på desto svårare är det att ta sig ur den. Nu stämmer inte riktigt alla saker under R in på mig i dagsläget, men ville ändå ta med flera exempel på hur ett självskadebeteende kan yttra sig.

Ofta händer det dessutom att man inte förstår att man använder dessa saker för att lindra ångest, skam, ensamhet, eller vad det nu kan vara. Man gör saker utan att förstå varför. Så var det t.ex med alkoholen och sexuella relationer för mig. Jag förvånades hela tiden över att jag drack så mycket och varför jag låg med personer när jag ändå mådde ännu sämre en tid efteråt. Kände mig dum och frågade mig själv varför jag höll på hela tiden när jag ändå visste att jag bara blir att må ännu sämre i längden. Ibland är man inne i ett självskadebeteende utan att själv veta om det och jag skulle ha varit så glad om någon frågade mig "varför gör du så här?" utan att för den delen vara dömande. Det värsta man kan göra är att bli arg eller skälla ut någon, för vad händer då? Jo, man bygger på ångest, skam, ensamhet, skuld, ännu mer vilket bara bygger upp för ännu en rundgång i SORKK-cirkeln. Det bästa man kan göra är att lyssna, trösta och bara finnas till och säga att "vi ska lösa det här tillsammans" och komma på andra lösningar för vad man kan göra när det känns som värst.

onsdag 10 december 2014

Tungt

Känns som jag har varit hos psykologen hela dagen eftersom det var så himla mörkt när jag kom ut därifrån. Känner nu i efterhand hur mycket jag behövde komma och prata en gång till innan resan och julfirande och allt. Pratade en del om hur det har varit med sömn, ångest och självskadebeteende och hur man förebygger att skada sig själv. Det var så skönt att få en bild av hur det ser ut i självskadebeteende på papper. Hur cirkeln går mellan en situation, till tankar och känslor, till handling, till självskada och till ännu mer ångest. Kändes tyngre än vanligt att gå därifrån idag men jag märker att det bara är ett kvitto på att jag öppnat upp mig och vågat vara ärlig och tydlig med hur verkligheten faktiskt ser ut.

Nu är det två veckors resa, nyårsfirande och ett nytt år som väntar innan utredningen påbörjas, eventuellt några samtal innan dess också ifall jag känner att det behövs. Ska bli så skönt att vara ledig tillsammans med familjen och slippa känna den där ensamheten som gör så ont när andra går iväg till skola och jobb. Jag nedvärderar mig så mycket för att jag inte klarar av livet i full fart som andra gör, och det är så fel.

Mycket tankar och känslor nu, men på något vis måste allting lösa sig till slut.

tisdag 9 december 2014

Ibland spelar allting bara in

Tror ni inte att psykologen ringde och ville boka en tid med mig efter förra inlägget? Självklart! Känner mig nästan lite dum nu, haha. Ska iallafall få komma på ett sista samtal innan jul, imorgon klockan tre. Känns så skönt att det äntligen händer något efter flera veckors ovisshet och väntan.

Annars har jag precis varit till skolan på min sista lektion för året. De andra ska ha avslutning nästa vecka. Hade jättegärna velat vara med då vissa är klara med utbildningen och inte kommer tillbaka. Men men, har iallafall en del folk som ska fortsätta läsa flera inriktningar precis som jag, så det är skönt.

Nu blir det Big Brother och kanske några avsnitt Grey's Anatomy innan jag ska sussa. Har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om den serien. Handlingen är skitbra men magen vill vända sig ut och in när de opererar. Kirurg är ett yrke jag aldrig i hela mitt liv skulle välja, usch, men hoppas äckelkänslorna går över under andra säsongen, allt annat är ju så himla intressant!

En bättre dag med sämre besked

Heja Gagnefs vårdcentral säger jag bara. Blev uppringd av doktorn som sköter min medicin idag. Han är väldigt bra men eftersom han hade fått råd av psykiatern så hade jag endast Atarax, Propavan, Theralen och Lergigan att få välja mellan fram till den 20 januari. Valde att fortsätta med Propavan trots att det tar ungefär fem timmar innan jag blir trött av den och att jag vissa dar blir extremt dåsig. Atarax funkar bra då den är lugnande men det är ingen sömnhjälp för mig, Theralen är värst för den ger mig baksmällor from hell och Lergigan får jag som sagt huvudvärk av. Så himla tråkigt att det inte finns fler alternativ! Speciellt då det är över en månads tid det handlar om.

Tycker allmänt att de flesta sköter det dåligt på vårdcentralen. När psykologen ringde mamma för tre veckor sedan kom det fram att jag inte hade någon tid förrän 50 dagar efteråt - det efter att mamma uttryckt att jag behövde ännu tätare kontakter än en gång varannan vecka. Hur kan man göra så? Känns som folk bokstavligt talat skiter i hur jag mår. Det är inte okej. 

Jaja, har iallafall en av de bättre dagarna idag. Har fått min gamla telefon såld, betalat utlandsresan med mina egna sparpengar (I made it!) och varit ut på en skogspromenad med mamma, pappa, Jonna och Daniel. Mellan 18-20 har jag dessutom min sista lektion för detta år. Ska bli så himla skönt att åka iväg nästa vecka!

måndag 8 december 2014

Are you, are you

Något av det bästa med Mockingjay-filmen var den här låten. Så himla fin, är förälskad 
den. Och i Jennifer Lawrence. Hade jag vart lesbisk hade jag gift mig med henne.

söndag 7 december 2014

Huvudvärkssöndag

Nu har jag tagit Lergigan i två kvällar och nu räcker det. Två ynka doser och huvudvärken håller på att ta kål på mig. Ska ställa klockan imorgon och ringa vårdcentralen så fort jag kan för det här går verkligen inte. Jag hoppas verkligen att jag kan få något annat snabbt så jag slipper vara sömnlös under semestern. Åker ju till Teneriffa över jul, från sextonde till trettionde och är inte sådär jättesugen på att spendera semestern med huvudvärk eller sömnlöshet. Ska iallafall bli kul att få fira jul med mormor och morfar i år, har inte gjort det sen jag var jätteliten. Blir ingen vanlig jul utan mer uppesittarmys och spanska godsaker skulle jag tro.

Nu ska jag fortsätta se på Jönssonligan och ta min andra nattmedicin. Puss!

The Hungergames - Mockingjay Part 1

Katniss vaknar upp i Distrikt 13, i en helt ny värld som omvärlden trodde var utplånad. Långt under jorden tar en revolution form. Peeta, Johanna och Annie som är de resterande överlevarna från årets hungerspel, är alla fångar i huvudstaden där Snow snärjer åt reglerna mer och mer för att skrämma folket från att göra uppror. Genom huvudstadens regelbundna utskick och nyheter dyker Peeta flera gånger upp på skärmarna över Panem, men det undgår ingen att han är minst sagt förändrad. Har Peeta bytt sida? Varför uppmanar han folket att lägga ned stridsyxan och buga för Snow? Är han en förrädare? Och finns det någon chans att rädda honom och de kvarlevande innan det är försent?

Hade inga andra förväntningar på filmen än att den skulle vara grym och det var den! Jag som är en känslomänniska levde mig in i allt det hemska så mycket att jag fick ångest, på riktigt alltså. Scenerna var otroligt välgjorda och jag är ett Hungergames-fan ända in i hjärtat. Enda minuset var att de var i ungefär samma miljö hela tiden vilket kan vara lite tråkigt i längden. Saknade lite kontrasten mellan huvudstadens lyx och alla naturskiftningar. Utöver det var det precis lika grymt som jag väntat mig, satt på helspänn nästan hela filmen!

Mitt betyg: 4 härmskrikor av 5

lördag 6 december 2014

Lergigan och för tidigt öppnade klappar

Känns som jag har gått igenom hela apoteket snart vad gäller medicin för depression, ångest, sömn etc. Var till läkaren igår och diskuterade sömn- och ångestproblem, slutade med att jag kom hem med en burk Lergigan. Jag blir så ledsen när den fungerar så himla bra mot min ångest men inte i övrigt. Tog första dosen igår kväll och blev extremt ljuskänslig och fick en svinjobbig huvudvärk på köpet. Idag har ångesten varit mildare än igår, toppen, men är fortfarande extremt seg i huvudet. Känns som nån strålar skallbenet på mig? Jag är en sån person som väldigt sällan är sjuk eller har huvudvärk så när det kommer så här så är det ganska tydligt att det är biverkningar det handlar om. Ska iallafall ge det ett par försök till och se om det försvinner. Det står ingenting om huvudvärk i biverkningarna heller så det lär isåfall anmälas till Läkemedelsverket också.

Förövrigt har dagen varit bra. Felix har öppnat sin julklapp eftersom familjen Vähäjylkkä kommer spendera julen på Teneriffa detta år. Han fick en kaffemaskin med kapslar från Löfbergs som han verkade nöjd över, så då är jag lika nöjd jag med! Eftersom jag inte dricker kaffe själv så vet jag ingenting om smakerna, allt kaffe smakar beskt enligt mig, haha. Utom Starbucks kalla kaffe då, det är mumsigt.

Har även varit iväg på bio med systrarna mina (Jonna, Piini och Jolle). Såg förstås nya Hungergamesfilmen. Har lite som tradition att recensera de nya filmer så inom kort kommer en recension komma upp. Trevlig lördagkväll på er.

fredag 5 december 2014

Idolfinalen 2014

Alltså, Pär Lernström! Vilken stjärna. Bästa öppningsnumret ever, haha. Nu väntas en lång men mysig kväll framför Idolfinalen. Vem vinner hoppas ni? Själv har jag inte kunnat bestämt mig ännu, båda är sjukt duktiga.

torsdag 4 december 2014

Cyklotymt

"Jag pendlar hela tiden från att älska livet, till att ifrågasätta det och tycka att det gör ont. Jag pendlar från att tycka om min närvaro, till att bara vilja komma bort från den. Från att tycka att jag är fin, till att tycka att jag ser ut som en nedtrampad jordhög eller nåt.

Jag har alltid varit en både-och-typ. Det finns få saker jag kan vara hundra procent säker på att jag håller fast vid, jag har alltid varit den som vill ha lite av allt. Aldrig nöjd men ändå så nöjd man kan bli. Tycker en sak, ändrar mig alltid. Det behöver inte vara dåligt, det kan vara bra också. Jag vet ärligt talat inte vad jag babblar om. Mitt huvud är trassel och jag saknar en människa som trasslar till det ännu mer."




Så skrev jag för lite mer än två år sedan. Redan då hade jag det här cyklotyma temperamentet i mig, det här pendlandet från att vara euforisk till att bli otroligt nedstämd. Att vara känslig är det värsta och bästa som finns. När jag känner lycka känner jag det till tusen, värre är det när jag känner sorg eller ångest. Det äter upp mig.

Den 20 januari ska jag träffa en psykiater. Vill bara få det överstökat så jag kan få veta varför jag är som jag är. Jag hatar att vänta.

onsdag 3 december 2014

Egoistiskt att begå självmord?

Alltså fy, jag vet inte varför jag alltid råkar klicka mig in på alla hemska diskussioner. Det leder till ett inlägg som detta, för jag kan faktiskt inte hålla käften när jag hör eller ser människor uttrycka sina tankar om självmord.

Jag lider fruktansvärt med de människor som tvingats upptäcka en livlös kropp, som kanske till och med är en kropp som tillhör någon närstående, en vän, ens son eller dotter, en kompis eller annan nära. Jag lider med den som valt att ta sitt liv, för jag vet att det är en extrem börda man går och bär på om man kommit till det stadiet att man känner att livet inte är värt att leva längre. Jag lider med de tågförare som ser ett liv försvinna mitt framför ögonen på en, men det jag inte förstår är var den här omtalade egoismen skulle ha ploppat upp ifrån? Det finns inget egoistiskt i att begå självmord. Inte i min värld.

Jag vill inte riktigt säga att jag förstår rakt upp och ned, för det kanske jag inte gör, men jag vill säga att jag har väldigt närbesläktade känslor och erfarenheter om just självmord och stadierna innan. Jag har själv flertalet gånger under en djup depression känt en sån brutal smärta, ångest och självhat att jag funderat på varför jag lever över huvud taget. Varje gång under en depression när jag brutit ihop och gråtit, skurit mig, vägrat ge kroppen mat när den bett om det och druckit alldeles för mycket alkohol eller rökt på så har jag gjort allt det för att lindra det som gör ont i mig. Efter att ha mått så dåligt i så många månader så minns man nästan inte hur det är att vara glad, jag glömde det helt och hållet senaste gången jag var i en depression. Lekte med ett leende i spegeln för att komma ihåg hur det var, men ingenting.
Sen finns det de här metoderna som står i ett vackert skyltfönster när du mår som värst. Ett rakblad som ger dig en kvarts frihet, en Systembolagskasse som kan ge dig två timmar, en våg som fungerar som ett lotteri - du ställer dig på den och visar den mindre än vad du trott så har du vunnit högsta vinsten. En vinst du kan nyttja i kanske en halv dag till och med. Vad skulle ni har gjort när ni har en chans att få vara fri, även om det bara varar i en minut, och ni minns ingenting av hur det känns att vara glad?

Jag blir så ledsen när jag hör personer säga att man är svag och egoistisk när man begår självmord. Jag har själv önskat livet ur mig, inte så att jag planerat eller försökt ta livet av mig, men jag har önskat att jag kunde dö. Smärtfritt, bara försvinna och göra världen en tjänst. För det är så man tänker. När man mår så dåligt som man gör innan man begår självmord finns det inga tankar på hur ledsna folk kan bli, inga tankar på att man kanske utsätter en annan människa för ett trauma. Det enda man tänker är att man gör världen en tjänst. Att världen skulle bli en bättre plats om inte jag fanns. Och den extrema ångesten och smärtan man känner inombords tär på en människa så fruktansvärt, och får man inte hjälp i tid så orkar man inte längre. Jag kan helt ärligt säga att jag alla gånger hellre hade brutit femton ben i kroppen än att leva med en sån brutal ångest i flera månader - kanske till och med år - i sträck. Den som vet hur det är att ha en djup depression tror jag håller med mig. I de stunderna finns det inget ljus, du är en parasit som gör livet förjävligt för varje människa du träffar. Ingenting du gör är bra nog, ingen älskar dig, ingen skulle bry sig om du försvann. Det är så man tänker, tyvärr.

"Fy fan för de som hoppar framför tåg och utsätter tågföraren för att se ett självmord från första parkett. Hoppa från en bro istället för fan!" Alltså dessa människor som uttrycker sig så har jag noll förståelse för. Självklart är det jättehemskt att som lokförare plötsligt se en människa kliva ut på spåret. Det ska ingen människa behöva göra, det är vidrigt. Men - hur kan man tala så om nån som precis valt att ta sitt liv? Hur kan man ha noll medkänsla för en annan människas liv? Noll medkänsla för hur fruktansvärt dåligt den här personen måste ha mått? I det stadiet fungerar inte hjärnan normalt. Man har ett val: leva resten av livet som en parasit eller att göra världen en tjänst och försvinna.

Det vården framför allt måste göra är att inte låta det gå så långt varendaste gång! Man ska inte behöva komma till det där vägskälet där du har två val: förpesta livet för alla du möter eller att ta ditt liv, innan någon reagerar. Vården i Sverige har så många skräckhistorier att jag vill spy. Hur kan man skicka hem en person som mår så dåligt? Skriva ut personer från en psykiatrisk avdelning som precis gjort ett självmordsförsök, det tredje på en månad? Det är så många gånger personer tagit livet av sig och när man går igenom personens journaler ser man alltför ofta att vården har gjort fel. Det är så många gånger man blir att tänka att: vems fel var det egentligen? Hade jag haft möjligheten hade jag haft en lång lista på personer jag skulle kicka på stört. Packa ihop dina grejer, sök ett annat jobb och kom aldrig hit igen! För såna personer finns det. Många.

Idag dör det fler människor i självmord än vad det gör i trafiken. Dags att vakna Sverige?!

Dress up


Långärmad och lila - här för 399kr. Den svarta långklänningen - här för 799kr. Ida Sjöstedts guldiga - här för 1295kr. Den röda glittriga skapelsen - här för 299kr. Den blå med strass i midjan - här för 399kr. Den guldglittriga med tunna axelband - här för 699kr. Den grå zip-klänningen - här för 249kr.

tisdag 2 december 2014

Ångestbubbla

Tisdag idag och just nu ska jag egentligen befinna mig i skolan och ha lektion. Min lärare är väldigt förstående i att jag kanske är borta nån dag då och då eftersom jag mår som jag gör men jag får ändå extremt dåligt samvete. Jag får dåligt samvete om jag är i skolan och mår dåligt, och jag får dåligt samvete om jag är hemma. Är så less på att känna att jag aldrig duger, att jag aldrig gör rätt. Jag antar att andra inte tänker så men för mig tar det upp en så stor del av livet att vardagen inte funkar som den ska. Jag har inget liv kvar.

Hemma håller mamma på att kolla utlandsresor för fulla muggar. Jag tror det skulle vara bra för mig att komma iväg lite, trots att det också ger ångest för att jag inte vill visa mitt "återfall" i ett självskadebeteende jag varit utan i flera år - och för att jag kommer att vistas mycket bland främmande människor och samtidigt antagligen ha påbörjat en ny medicinering. Det är så stört att det ska vara så förbannat ångestladdat hur jag än gör. Jag vill, men vill inte. Jag kan, men kan inte. Oavsett hur det blir så kommer jag att göra som mamma och pappa gör. Jag litar inte på mig själv så pass mycket att jag vågar vara ensam så länge. Och det får jag dåligt samvete över också - att jag är som ett litet barn som behöver passas, att folk ska behöva dras med mig som sänker stämningen eller bara är stel och tyst emellanåt.


Och för att göra det lite värre så får jag dåligt samvete för att jag skriver det här. För jag vill inte att folk ska börja tycka synd om mig, inte att folk ska tro att jag är nån obotligt psyksjuk parasit. Men är jag det så får jag vara det. Jag orkar bara inte mer.

måndag 1 december 2014

1400

Igår var jag i extas över mina 700 besökare. Idag när jag loggade in hade det ökat dubbelt! Igår var det 1400 personer som besökte min blogg och jag har fortfarande inte fattat det riktigt. Det är sjukt kul och oväntat. Så än en gång vill jag säga tack till er alla som förgyller min dag. Jag är som sagt inne i en depression och har på köpet fått med mig ett paniksyndrom som kapar mitt band till det sociala livet, att då få en sån massiv respons som jag fått är guldvärt! Ni har hjälpt mig att se positivare på livet. Även om det inte kan bota en depression har ni gett mig en liten kick att leva på för att orka komma tillbaka till min vardag så som den såg ut när jag var frisk. Det är det finaste jag varit med om under alla år jag bloggat och delat med mig av mitt liv. Så tusen tusen tack, ni är helt underbara! ♥

Nu ska jag fortsätta att ta in alla julkänslor jag fått efter att ha suttit uppe och sett på julkalendern, mysa ännu mer med Bosse och dricka julmust. En sån här fantastisk morgon har jag inte haft sen i augusti senast, trots att jag bara sovit i cirka fyra timmar inatt. Livet alltså, om man ändå kunde förstå sig på det.