lördag 31 januari 2015

Full fart

Pjuuuh, vilken dag. Har hållit igång ända sen jag vaknade imorse. Rummet är städat, dammat, dammsuget och våttorkat. Har sprungit ut med mattor och sopor, tvättat av snöbollar från Bosses päls tre gånger, hämtat honom från grannen som har en löpande hund (Bosses bästa kompis) och gått ut på promenad. Nu kan jag gott lata mig resten av dagen, är dock inte alls van vid det här tempot jag haft idag så när jag väl börjat har jag svårt att varva ner.

Nu har jag iallafall fått i mig lite pizza och ikväll kommer faster från Stockholm förbi en sväng. Mer planer än så har jag för närvarande inte så vi får helt enkelt se vad vi hittar på här hemma.

Kram.

fredag 30 januari 2015

Att göra skillnad på vi och dom


Ramlade över den här bilden imorse och tycker den talar ett ganska tydligt språk. Ända sen andra världskriget har man propagerat om att inte göra skillnad på vi och dom, om alla människors lika värde. Idag är det tyvärr inte så. Att göra skillnad på vi och dom görs hela tiden. Det kan vara att göra skillnad på en flyende muslim och en typisk mellanmjölkssvenne, men mycket också på att göra skillnad mellan de som röstar på de "snälla" partierna och de som röstar på SD. Jag ser inte varför man skulle vara en sämre människa för att man röstar på SD? En stor del av de som röstar på dom är pensionärer. Fattiga människor som önskar sig en lite större penning att leva på under månaden. Att få bättre och godare mat på bordet. Den här människan kan lika gärna vara din mormor. Är den här pensionären mindre värd än dig som röstar på något annat?

Att hata på SD:s väljare och samtidigt härja om "alla människors lika värde" är nog den största dubbelmoralen som finns. En människas värde sitter inte på en liten papperslapp som man fyller i vart fjärde år, den sitter i hur du är som människa. Och vill man bekämpa rasism så gör man det inte särskilt bra genom att stänga ute alla som inte tycker likadant. Det gör man genom att prata, att se till den människan som finns bakom alla dessa konstiga/snedvridna åsikter. Först då kan man förändra, först då kan man förstå. Bakom varje åsikt och varje röst finns det en människa med en egen historia och med egna behov. Lämnar man ute 800 000 av Sveriges befolkning och trycker en rasiststämpel i pannan på dom så finns det inget som heter "alla människors lika värde". Det om något är att göra skillnad på vi och dom.

Jag är på riktigt rädd att bo i Sverige idag. Jag väntar på att det smäller till ordentligt, det ligger så tjockt i luften att jag inte kan ignorera det. Den rädslan är inte på grund av Sverigedemokraterna, den är på grund av er som gör skillnad på vi och dom. Er som sätter värde på en människa efter en liten papperslapp.

onsdag 28 januari 2015

Min början på 2015

• Inläggning på avd 95 i Säter pga självmordstankar (första gången jag skriver det så här rakt upp och ner, svinläskigt men that's the ugly truth).

• Mina första riktigt tydliga hypomanier i samband med depressionen. Oerhört obehagligt men samtidigt skönt att på riktigt veta att det var något sjukligt och att jag inte bara inbillat mig.

• Sisådär tio blodprovstagningar och femtioelva läkarbesök. Lär vara stora hål i mina armar snart.

• Fått diagnosen bipolär typ 2 med blandade känslor.

• En kär vän genom mitt jobb har gått bort och jag fick veta det en vecka senare vilket gör att jag åter igen har dippat.


Januari 2015 kommer alltid vara en av de värsta perioderna i mitt liv. Så mycket sorg och smärta, men jag vet att det här är något som också kommer göra att jag växer mig starkare. Jag har gjort det förut så varför skulle jag inte kunna göra det igen? Var så inställd i början av veckan att gå till skolan imorgon men efter dödsbeskedet jag fick igår är jag inte lika säker längre. Har gråtit och hatat hur orättvist livet är och emellanåt bara skjutit undan det för att jag inte orkar tänka på det. Just nu går tankarna mest på begravningen. Ska jag gå? Orkar jag?

Ska bli så skönt att snart lämna den här månaden bakom mig. Komma tillbaka till något sorts liv. Om inte för min så för hans skull. Den livsglädjen han hade ska jag alltid tänka på när livet känns piss. Jag får aldrig sluta kriga.

tisdag 27 januari 2015

Till en vän i himlen

Det här året har börjat så dåligt det bara kan. Man tror att "nu äntligen vänder det nog" och sen kommer nästa smäll.
Fick nyss veta att en av mina kära vänner från dagcentret gått bort. En kille jag lärde känna i somras och som jag hade en hel del roligt med den korta tiden vi kände varandra. När vi fiskade i somras och det första han gjorde innan vi knappt sagt ett ord till varandra var att kittla ihjäl mig. Han älskade att retas på det sättet, fast alltid med glimten i ögat. När vi gick på loppis och han var överlycklig över de bilar han fyndat till sin samling innan hela gänget tillsammans gick och åt kulglass i värmen. Det är så ofattbart och orättvist att människor ska gå bort på det sättet, och i den unga åldern. Han var en fantastisk kille, sprudlade så där att det smittade av sig på alla. Tänker på hans familj och alla han har nära, hur svårt det måste vara, och kan jag skicka minsta lilla uns av styrka så vill jag göra det. Mycket med tanke på hur hårt det tog (och tar) mig som bara känt honom i ett knappt halvår.

Jag har alltid tänkt att döden är något bra, kanske för att jag aldrig tidigare förlorat någon jag känt. Det må göra ont och kännas hemskt men efter allt det där hemska och allt det där onda så kommer man till en bra plats. Där hoppas jag att han är nu.

Vila i frid kära vän. ❤️

Ain't no fun to be you today

Blev en epic fail med mina planer den här morgonen. Skulle upp redan klockan sju egentligen då jag helst skulle ha varit vaken i minst två timmar innan blodprovstagningen. Pappa väckte mig tio i nio så det var bara att slänga på sig första bästa klädesplagg och åka iväg. Provet tog knappt en minut, sen var det bara att åka hem igen. Skulle egentligen ha ett psykologsamtal idag också men min psykolog är sjuk så det blev inställt. Så klart. Sen har mjölken i tuttarna tagit slut också, så antagligen var provet ganska onödigt. Försöker tänka positivt ändå: bättre att ta ett prov för mycket än för lite. Om inte annat så kanske det visar något om sköldkörteln som jag varit inne på tidigare.

I övrigt så är min stubin typ millimeterkort. Har varit extremt lättirriterad hela dagen vilket gör att jag beter mig orättvist mot alla som egentligen bara vill väl. Tror jag behöver lite ensamtid så kanske det går över. Hatar att vara så här tjurig och sen på köpet alltid få med ett dåligt samvete.


Så här har jag spenderat många dagar och jag tror jag ska fortsätta med det tills humöret blivit lite snällare igen. Sista Divergentboken och Nat Geo Wild som har blivit en av mina favoritkanaler. Älskar att se alla dokumentärer om farliga djur, haha.

måndag 26 januari 2015

Barnvänligt på Beverly Hills Club?


Svar: vad roligt med Teneriffa! Självklart kan jag ge svar så gott jag kan. Hotellet kan jag rekommendera, det var superfräscht och snyggt och mycket lugnare än andra hotell jag varit på. Nackdelen är, som du säger, trapporna. Hotellet har väldigt mycket trappor men du kanske kan be om ett rum på bottenvåningen? Trafik och nattklubbar stördes jag inte av alls. Klubbarna ligger en bit bort och eftersom hotellet ligger väldigt högt upp och lite avsides så var det inte så jättemycket trafik heller. Vi var till grannhotellet och badade nån gång, dock bara i den stora poolen. Hade inga småbarn med oss så vi tänkte inte alls på att kolla in barnpoolen tyvärr. Bussar gick en gång i timmen men sista bussen att ta sig hem på gick vid klockan 18, så ville man stanna längre fick man gå tillbaka eller ta en taxi.

Det enda som kan vara klurigt när man reser med barn är att hotellet ligger väldigt högt upp och att det är en del branta backar att ta sig upp för vilket kan bli lite tungt med barnvagn och väskor och så. Hotellet har en så kallad "fade out"-pool så vill man bada utan att gå till grannhotellet så kan man hålla sig på ena kanten där det är grundare.

Trevlig resa!

Korvgrillning på Flytta

Hade en riktigt mysig dag på Flytta igår. Jag, Felix, Jonna och Bosse drog iväg till sjön och grillade korv. Rena rama paradiset för Bosse med alla skoterspår att springa i. Var skönt att komma ut lite. Frisk luft är underskattat.

söndag 25 januari 2015

Våga vägra söndagsångest

Söndag. Har sluppit den klassiska söndagsångesten än så länge iallafall. Har varit ute på Flytta (en sjö) och grillat korv med Felix, Jonna och Bosse precis. Mysigt men lite läskigt då det är full fart runt omkring på grund av vargjakten. Tog med kameran och knäppte lite bilder men de får ni se senare!

fredag 23 januari 2015

Bröstmjölk och sånt

Vaknade av mig själv några minuter i nio. Hade klockan ställd på tio då jag tänkte att jag kunde ha lite sovmorgon under helgerna, precis som på sjukhuset, men kroppen ville inte somna om så gick upp tidigare iallafall. Det måste vara ett gott tecken på att rutinerna börjar sätta sig!

Åt frukost i lugn och ro och tog ut Bosse på morgonpromenad. Har alltså tagit tag i motionsbiten också och klockan är bara runt elva. Känns grymt skönt. Nu väntar jag på att Felix ska vakna och att vårdcentralen ska ringa upp mig. Var med om sjukaste grejen igår kväll och även idag på morgonen. Mina bröst producerar mjölk?! Felix stelnade till på en gång och trodde jag var gravid men det är ganska omöjligt då jag äter p-piller och att testet jag gjorde på sjukhuset för två veckor sen visade negativt. Har googlat runt och kollat upp biverkningar på de mediciner jag tar så det beror antingen på:

Sällsynta biverkningar av mina mediciner
Förhöjd/sänkt sköldkörtelproduktion
Godartad tumör i hypofysen
Cancer av något slag

Jo, men det lät ju trevligt, haha. Nejdå, är ganska så säker på att det är medicinerna som gör det men det stod att man alltid skulle kolla upp det om det om man inte var gravid, ammade eller nyss fått barn. Verkar inte bli av med alla konstiga symtom, min kropp lär vara besatt av undersökningar som den håller på. Mongokropp.


Något jag glömt berätta är att jag var med i tidningen i måndags. Min klasskompis från gymnasiet intervjuade mig angående högskoleprovet nu i vår.


Och så måste jag bara lägga ut den här bilden på min gulleböna. Han vet mycket väl om att han ska hålla sig på filtarna i soffan, sen hittar man honom liggandes utanför ändå. Spelar ingen roll om det är ett glapp på 15 cm mellan filtarna, han lägger sig alltid emellan. Sen vill han ju ha kuddar att luta sig emot precis som vi. Så söt.

torsdag 22 januari 2015

Hyper

Är väldigt ambivalent till diagnosen fortfarande, trots att den inte ändrar någonting, det är bara ett namn på alla mina symtom. Skrev tidigare när jag var inlagd om hur jag flera gånger upplevde en extrem hyperaktivitet. Att inte kunna sitta stilla, gå fram och tillbaka i korridoren i över en halvtimme och plocka med händerna mot varandra och känna att "jag kan inte sluta". Har läst på oerhört mycket om bipolaritet under hösten framför allt och när jag nu läste igen kände jag direkt igen mig i hur de förklarar att man under en bipolär depression samtidigt kan ha hypomaniska drag samtidigt. Jag tyckte det var en oerhörd obehaglig känsla att inte kunna lugna ner mig själv samtidigt som jag gick med en oerhörd stor klump av ångest, stress och oro.

"Rastlöshet förekommer hos en del. De har svårt att koppla av, har svårt att sitta stilla, går av och an, vrider händerna och plockar. En sådan överaktivitet kan ibland bero på att en del lindrigt maniska symtom förekommer samtidigt med depressionssymtomen."

Har mycket kvar att lära fortfarande. Lära känna min egna sjukdomsbild, tidiga tecken och symtom för både hypomani och depression. Hypomanierna har jag aldrig sett som negativa förrän det dök upp samtidigt som jag hade depressionssymtom. Innan har det bara varit en sprudlande, helt underbar känsla av att älska livet. En alert människa som alltid är på språng och allting är frid och fröjd. Jag är ärligt talat inte jättesugen på att förlora det. Jag älskar att vara kreativ, energisk och sprudlande, men det bör antagligen finnas en gräns för det med.

Lite tankar så här på eftermiddagen.

Giv mig långt hår igen, tack.

Mardrömmar

Då var det torsdag igen och det närmar sig helg. Har sovit uruselt inatt och drömt typ trettiosju mardrömmar. Fick bland annat fingrarna avskurna med en kniv, fick lov att bränna upp ett lik osv. Antar att det ligger nånting i mig och skaver som måste komma ut eftersom jag hela tiden sover så oroligt och drömmer mardrömmar. Sen handlar det hela tiden om samma sak - någon som vill döda mig (oftast den personen som hade med våldtäkten att göra) vilket gör att det enda sättet jag kan rädda mig själv på är att döda honom i nödvärn. Hade nästan vant mig vid alla dessa mardrömmar men inatt var det riktigt obehagligt faktiskt. Den där känslan av att i panik försöka hugga av någons arm eller att själv bli knivhuggen är så verklig och traumatisk. Fy.

Nu på morgonen har det vänt lite iallafall. Har ätit frukost och varit ut med mamma och Bosse i snövädret. Som jag har sagt förut så har jag känt att min kropp har velat lägga av så fort jag rör mig, så idag kändes det riktigt skönt att kunna gå en längre sträcka utan att känna att jag ville lägga mig ner och vila mitt på vägen. Kommer antagligen krävas en del tålamod att komma igen så nu har jag inget val än att tvinga mig själv att sluta vara så otålig. Men man växer väl av det med antar jag!

onsdag 21 januari 2015

No more 95

Då var jag utskriven också. Det känns precis lika läskigt som för fyra år sedan men jag vet att jag var väldigt klar på avdelningen sen utredningsmötet igår. Medicineringen jag har har jag stått på i en vecka (vissa mediciner i två) och de jobbiga känslor och tankar jag haft har lättat och dyker inte upp med samma styrka och i samma takt som innan. Visst har jag haft någon dipp och kommer säkerligen ha flera gånger till innan jag är på banan igen, men just nu känns det helt okej.

Lägger nu krutet på rutiner, rutiner, rutiner. Har väckarklockan på nio varje morgon, äter så regelbundet jag kan och tar medicinerna i tid. Det är det viktigaste nu, för flyter det iväg så gör säkerligen måendet det också. Nästa steg blir att lägga till lite motion i rutinerna också. En promenad om dagen, sträcka är just nu oviktigt, bara jag kommer ut.

Jag är vanligtvis en väldigt spontan person, gör det som faller mig in, så det är motigt att lugna ner mig själv när jag egentligen bara vill springa ut i livet och köra på stenhårt. Jag har på nåt sätt trott på att skådespela mig ut ur dåliga måenden. Låtsas att allt är fint och tvinga kroppen att köra på så att jag till slut faller in i den rollen jag skapat för mig själv. Nu testar jag en annan metod och på nåt sätt lär det gå vägen. Jag får inte ha bråttom nånstans.

tisdag 20 januari 2015

Bipolär typ 2

Som de flesta av er vet så påbörjades min utredning idag - och avslutades, till min stora förvåning. Hade förväntat mig månader av samtal och typ tre tusen papper, tester och skalor att fylla i men istället tog det en knapp timme innan det var klart. Jag tror att det som avgjorde var just den här depressionen som jag är inne i, att jag haft återkommande depressioner sen jag var tonåring. Den stämningsstabiliserande medicinen jag ätit i tre år och som jag slutade med på eget bevåg i somras var antagligen också en tydlig faktor till att jag sjönk ner i en depression igen. Minns att jag kände mig fantastiskt glad och energisk när jag slutade med den (rätt hypomanisk skulle jag tro) och två månader senare kantades vardagen av panikångest, agorafobi och depressiva tankar.
Fick tillbaka den här medicinen direkt när jag blev inlagd, i en ännu högre dos, och jag kände skillnad direkt. Och aldrig hade jag kunnat tro att tiden var så viktig som den faktiskt är. Idag tar jag medicinen klockan sex på kvällen istället för strax innan jag ska sova och det gör att den där dåsigheten jag haft så länge inte påverkar mig nästa dag utan bara blir som en extra hjälp att sova.


När jag nu fått den diagnosen som jag själv misstänkt ett tag så trodde jag att jag skulle känna mig extremt lättad och glad. Delvis är jag det, men det ligger också en stor sorg i det. Vetskapen om att livet kommer ha högre toppar och lägre dalar hos mig än hos andra även i fortsättningen, och att jag förmodligen kommer få lov att äta medicin livet ut. Emellanåt inbillar jag mig att de har fel, jag har ingenting, men samtidigt vet jag att jag är känsligare än andra och har alltid varit. Jag är en periodare, som jag alltid sagt. Det är hemskt men underbart samtidigt. Min styrka och min svaghet.

Imorgon blir jag också utskriven från avdelningen. Ska ringa dit så får de fixa med mina sjukskrivningspapper och allt så får jag börja kämpa på från hemmaplan. Är sjukskriven veckan ut så får vi se om jag har ork att börja gå till skolan igen nästa vecka eller om jag behöver nån vecka till att komma i balans. Har fullt upp bara med rutiner just nu. Gå upp i tid, äta regelbundet och helst röra mig lite varje dag, och sen få en läkarkontakt och följa upp med psykologsamtal. Låter så fjuttigt och enkelt när man läser det så här men hela min kropp har skrikit "NEJ" åt mig i flera månader nu. Har varit så förtvivlad när jag inte vetat hur jag ska hjälpa mig själv så nu är det dags att lyssna på vad kroppen säger. Och trycka in i huvudet att det inte beror på lathet, att det inte är mitt fel, hur mycket det än känns så. Det är svårt. Känns som jag fått en stämpel på mig över hur livet kommer se ut i och med bipolariteten, att jag alltid kommer ha hinder i vägen för det jag drömmer om. Förnuftet säger att det är fel, att det stämmer inte. Jag ska göra det jag vill oavsett. Livet är för stort för att ge upp efter snedvridna tankar.

Mitt förnuft är ganska förnuftigt. Tror jag ska lyssna på det.

måndag 19 januari 2015

I'm gonna show you crazy


There's a war inside my head. Sometimes I wish that I was dead, I'm broken. 
So I call this therapist and she said "girl you can't be fixed, just take this".
I'm tired of trying to be normal. I'm always overthinking, I'm driving myself crazy. 
So what if I'm fucking crazy?
And I don't need your quick fix, I don't want your prescriptions 
just 'cause you say I'm crazy. So what if I'm fucking crazy?

LOCO MANIAC SICK BITCH PSYCHOPATH

Finns inga händer så finns inga verktyg

Dags för provutskrivning igen då. Min farhåga besannades när de sa på läkarsamtalet att de tänkte skriva ut mig på en gång i och med att utredningen börjar imorgon och att jag därför kommer ha ihållande kontakt med öppenvårdspsyk i Gagnef. Började storböla ärligt talat, på grund av att jag känt mig så förbaskat sviken av öppenvården. Har man påbörjat en kontakt och man påpekar att man måste ha tätare samtal och att sen inte få en tid på fyra veckor är inte okej. Det är grymt och jag tror själv att just det, i samband med att inte fått något ordentligt att sova på, har gjort att jag sitter där jag sitter idag.
Vi kom till slut överens om att det blir en provutskrivning precis som sist så att jag hinner få klarhet i vilken hjälp jag kommer få efter utskrivningen. Jag är ledsen, nervös och rädd för att få en smäll i ansiktet igen och bli kvar ensam med all skit som måste ut.

Jag vill så himla mycket. Jag vill inte vara här, jag vill inte bli ensam med tankar och ångest som hela tiden växer tills jag inte längre orkar mer. Jag vill ha energi, gå till det jobbet jag älskar, läsa på i skolan i den kunskapstörst som alltid bott inom mig. Men ska jag kunna det måste någon räcka mig en hand så jag kan resa mig upp. Låt mig snälla inte dränkas i det här träsket, hjälp mig upp så jag kan hjälpa andra.

Är så förbannat rädd och stressad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

söndag 18 januari 2015

Käka glass när det är kallt

Fy, vad kallt det är på avdelningen alltså. Blir så man lägger sig i sängen och till slut somnar för att det är så kallt att vara uppe. Hjälpte kanske inte heller att vi fick glass till efterrätt, men den kan man ju inte säga nej till, haha.

Annars så började morgonen med en svimningsattack. Hann sätta mig ner innan det blev helt svart, slog i huvudet i en dörr och låg och skakade i några minuter. Himla obehagligt så lär ta det lugnt på morgnarna. Har haft morgonyrsel ända sen jag insjuknade i anorexi och även om jag är frisk idag så sitter det kvar. Förstår inte varför. De tog även blodtryck och blodsocker på mig precis efter och det visade ingenting det heller. Stress på morgnarna är helt förövande och har varit i fyra år nu, får svimningskänslor på en gång.

Jaja. Nu är jag uppe och försöker få tiden att gå. Hade besök av mamma och pappa igår och det var jätteroligt. Slapp konservburksskinkan och åt pizza istället och spelade massa spel.


Beställde en liten (!) Bussola panpizza. Fanns ingen risk att inte bli mätt kan jag lova!

lördag 17 januari 2015

Förnuft före impuls

Nu har jag varit på avdelningen i två nätter sen senaste permisen och känner hemlängtan gripa tag i mig igen. Det är svårt att stå emot att åka hem men eftersom förra permissionen slutade med att jag mådde skitdåligt så får jag lägga band på mig och stanna kvar lite längre. Känner att stressen att komma tillbaka till skolan, jobbet, hemmet och mitt "vanliga liv" har minskat och då bör jag nyttja det till att jobba på att må bättre och inte stressa iväg på en gång. Stress är fruktansvärt nedbrytande just nu och det irriterar mig eftersom mitt spontana jag inte får leva ut, men så får det vara. Förnuft före impuls.

Får iallafall besök av mamma och pappa idag och så hade jag tänkt att jag tar en till permis först på måndag eftersom min utredning börjar klockan tre dagen efter. Är egentligen skönt att den är just på tisdag så den sporrar mig att stanna kvar de här dagarna när jag bara vill ut.

Ja, det var typ det jag hade att säga. Nu ska jag smälta den underbara chokladpuddingen vi fick till efterrätt och försöka hitta på någonting som får tiden att gå.

torsdag 15 januari 2015

Vad vore livet utan socker

Tillbaka på avdelningen igen sen igår kväll. Blir så förbannat besviken då jag var inställd på att bli utskriven idag. Det gick ju åt skogen men den saken. Har kollat hjärta och lungor idag pga att jag haft bröstsmärtor i ca fyra dagar från och till. Visade sig inte vara något vilket var skönt, bara himla frustrerande att ha svårt att dra djupa andetag och känna att kroppen säger emot hela tiden. Antar att det är stressrelaterat eller att det är en panikångest som inte bryter ut utan som sätter sig i bröstet. Oerhört obehagligt iallafall.


Vart till kiosken också och köpt lite sött. Känner mig så trött och sliten om jag inte får i mig lite socker varje dag. Blir väldigt dåligt med det då jag bara äter mat på avdelningen, ingen frukt heller då de inte har världens största utbud. Bara för att jag handlade så fick vi så klart äppelpaj till efterrätt och nu är jag tokmätt. Blä.

Angående mina misstankar om hypotyreos så hade jag sagt fel i tidigare inlägg om värdet som låg på 3,8 och inte 4,8 som jag skrev. Läkarna skulle ringa och höra med endokrinologerna om hur de tänker om mina värden eftersom jag jagat på dom och gråtit ut om att ingen tar det på allvar. De kan ha rätt i att det är psykosomatiskt men jag tror verkligen inte det. Nånting är fel men jag vet inte vad. Har haft dessa symtom i flera år så det är inget som har kommit i samband med depressionen, endast att de har blivit förstärkta.

tisdag 13 januari 2015

Jag vill hem

Börjar känna mig mer och mer redo att åka hem men så fort det närmar sig får jag ont i magen och blir hypernervös. Så himla drygt. Det känns iallafall väldigt tryggt att jag har kvar min plats här ifall jag känner att det inte funkar. Hade tänkt mig vara hemma torsdag till lördag för att känna på både vardag och helg men det kan hända att jag åker redan imorgon. Är otålig, rädd och nervös. Den här depressionen har omvandlat mig helt på vissa plan. Jag har alltid älskat att vara spontan, orädd och nyfiken på allt, men de senaste veckorna har minsta lilla förändring gjort att jag mått skitdåligt. Även om jag vet att klockan fem får jag besök så vankar jag runt i korridoren och kroppen går nervöst på högvarv. Har aldrig tidigare reagerat så så det är helt nytt för mig. Kan. Inte. Sitta. Still. Vet inte om det är nån medicin som gör att jag blir så här? Har ingen annan förklaring än det och inre stress. Det värsta jag vet är att må dåligt men inte veta varför. Finns liksom inget recept på hur jag ska göra för att lindra det.


Ser lite piggare ut idag va? Den fina tröjan fick jag av Henry. Han hade av okänd anledning fått med sig den och eftersom ingen saknat den så fick jag den. Helt oanvänd med prislapp kvar. Så himla snällt!

måndag 12 januari 2015

Små steg framåt

Haft läkarsamtal igen. Läkaren jag träffade är en av mina favoriter och istället för att neka fortsatta prover för hypotyreos som många gjort, så lovade hon att skicka en remiss till vårdcentralen hemma så att de får undersöka det vidare. Hade ett värde på 6 första morgonen på avdelningen och dagen efter låg det på 4,8. Efter första provet ansåg dom att ett spann på 3-4 var normalt men idag var det tydligen normalt ända upp till 5? Har läst och diskuterat med mamma som en tok och enligt hypotyreos-hemsidan ska man överväga fortsatta undersökningar vid ett värde över 2,5 (!) och de skriver också att läkarna idag förlitar sig helt på ett vanligt blodprov trots att man kan ha sjukdomen ändå. Så krångligt att själv behöva kräva och läsa på.

Annars så har vi gjort lite medicinändringar. Högre dos av Venlafaxin ska påbörjas imorgon och Seroquel tas vid 18:00 istället för 20:00. Den är meningen att göra en tröttare i samband med en stämningsstabiliserande effekt, men känner mest ångestlindring och då är det bättre att jag tar den tidigare så eventuell dåsighet kommer lagom till sängdags.

Det var dagens redovisning. Senare i veckan ska jag få gå hem på "provutskrivning" i 2-3 dagar. Det är som en vanlig permission alltså, men känner jag att jag kan gå hem på riktigt så kan jag skrivas ut per telefon. Har inte bestämt mig om vilka dagar ännu men antar att det blir till början av helgen och det känns som ett bra steg att ta.

Nu ska jag snart äta kvällsfika och hålla tummarna för att jag får nån sömn inatt. Förra natten var extremt svår men sov gott när jag väl somnade iallafall.


Skrev upp alla symtom jag har av både hyper- och hypotyreos på ett papper. La även till extrem glömska och att jag måste gå på toa typ 37 gånger på en dag för att allt bara rinner igenom. Finns oerhört många symtom på det men det är nästan skrämmande hur mycket som stämmer in.

söndag 11 januari 2015

En dag på avdelningen

08:00
Väckning och frukost. Mår ofta helt okej just vid väckningen om än något dåsig, får min medicin, Venlafaxin 75mg. Får i mig lite fil och flingor men har ingen särskilt bra aptit.

10:15
Samtal med doktor (ej varje dag dock) och vi diskuterar mående, resultat av blodprover  och kommer överens om en ny, ökad, sänkt eller fortsatt medicinering.

11:45
Lunch. Börjar känna mig övertrött, orkeslös. Vissa dagar orkar jag hålla mig uppe i vardagsrummet eller spela kort med de andra ett tag. Äter bra.

13:30
Tar en promenad tillsammans med skötare och några patienter. Ibland går vi bara till kiosken på andra sidan vägen, ibland en lite längre sträcka.

14:00
Sover. Utmattad, finner ingen glädje i någonting i princip. Ångest över att måendet och orken tryter och över att den går upp och ned hela tiden utan att jag har något i min makt att göra nåt åt det.

15:45
Middag. Väcks eller vaknar av mig själv en liten stund innan. Dålig aptit men äter ändå. Försöker pigga upp mig själv med sötat te eller läsk.

18:30
Kvällsfika. Känner mig ofta sämre och otroligt uppstressad, kan inte sitta still. Brutal ångest, oro och nervositet inför eller efter besök av närstående, eller när någon annan förändring sker. Knappt någon aptit alls, kryper i hela kroppen och jag går som på autopilot runt hela avdelningen tills någon lugnar ner mig och jag bryter ihop.

20:00
Medicin till natten delas ut. Jag får 50mg Propavan och 100mg Seroquel. Blir inte trött utan känner bara ångestlindring vilket gör att det är nödvändigt att ta "vid behov"-medicinen senare. 

22:00
Får insomning, klarat mig en enstaka gång på 0,5mg Theralen men får oftast lov att ta även Imovane 7,5mg för att överhuvudtaget bli någorlunda trött.

23:30-24:00
Somnar äntligen.

Ungefär så här kan en dag se ut för mig. Har redan sett ett mönster i hur jag vissa tider på dygnet kan vara ganska stabil i måendet medan det andra tider på dygnet raseras helt och jag mår skitdåligt. Jag blir alltid trött och sover en stund vid tvåtiden på eftermiddagen och på kvällarna mår jag som allra sämst och är uppvarvad och går runt som på tvång tills någon tvingar mig att sätta mig ner - och då bryter jag ihop. Samma visa har det varit flera dagar i sträck nu och jag kan inte låta bli att fundera på om det är någon av medicinerna som triggar igång mig. Har liksom ingen kontroll på min off-knapp och får lust att springa runt, städa febrilt eller möblera om så jag har hela kroppen, händerna och huvudet i rörelse. När nån av personalen sen bryter det här så raseras allt och jag börjar storböla. Funderar på om det kan vara nån form av hypomani eller hyperaktivitet som kommer fram. Det är så frustrerande att vara så uppe i varv att man inte kan sluta.


Nu har jag iallafall varit hemma på permission över en natt. Igår var jag i ganska dåligt skick men nu när jag sovit ut och fått i mig frukost känns det mycket bättre. Både mamma och Felix tycker att jag ser mer närvarande ut, men bävar fortfarande inför det där extrema uppvarvandet som mycket möjligt kan komma även ikväll igen. Jag är så kluven i allt att jag är rädd att göra fel beslut eller ha för bråttom. 

Bosse har iallafall hängt med mig ända sen jag kom hem igår. Han har koll på varje steg jag tar och lägger sig mer än gärna bredvid mig i soffan, följer med mig ut och röker och har stenkoll så fort jag öppnar ytterdörren. Han gör så himla mycket för mig även om han "bara" är en hund. Han är och kommer alltid vara min bästa vän.

fredag 9 januari 2015

Här kommer pillerfabriken

Då har två dagar gått. Blir eventuellt utskriven på måndag då jag mått ganska bra. Håller mig i bra stämningsläge mestadels men har fortfarande en del ångest, svårare att somna dock, även om jag äter en hel pillerfabrik känns det som.
Blodprovet jag tog igår visade hög sköldkörtelproduktion så har blivit stucken tre gånger idag för att ta ytterligare test. Visade sig inte vara lika högt idag så det är förmodligen inget som de kommer fokusera mer på, får se. Hade nästan hoppats på hypertyreos (har i princip alla symtom) just för att veta varför jag mår så här. Det hade varit sista pusselbiten liksom. Klart jag egentligen inte önskar mig en autoimmun sjukdom men är så desperat efter svar just nu.

Förövrigt så ligger pillerdosen på 100mg Seroquel, 50mg Propavan och 0,5ml Theralen till natten (även fast jag HATAR Theralen) och imorgon ska jag få testa 75mg Venlafaxin istället för 20mg Cipralex som jag haft länge nu. Fungerar medicineringen och jag är stabil på måndag får jag åka hem! Har sån hemlängtan just nu att jag inte vet vad jag ska ta mig till men samtidigt vågar jag inte lämna för tidigt.

Hoppas ni andra har det bra. Mig behöver ni inte oroa er över! Puss.


Vackra blodprovsblåmärken. Min hud verkar föredra att vara blå.

torsdag 8 januari 2015

Avd 95

Hade inte planerat att börja året så här men den senaste veckan har jag mått så otroligt dåligt, så mycket att jag övervägt om det vore bättre att dö. Efter första natten här i Säter mår jag fortfarande dåligt men jag orkar iallafall gå ut ur mitt rum i små omgångar. Hade vårdmöte imorse men klarade inte av att vara kvar i mer än fem minuter då jag blev så yr, illamående och svimfärdig. De har tagit blodprov och även ett graviditetstest eftersom jag hade så många symtom som pekade på graviditet. Eftersom jag äter p-piller så var chansen att det skulle visa positivt minimal och testet visade precis vad jag trott - negativt. Riktigt skönt då min vårdkontakt berättade att hon faktiskt själv fått ett "p-pillerbarn". Så antagligen är det gårdagens medicin som spökar.

Yrseln och illamåendet har lagt sig nu och jag börjar äntligen känna mig lite vaken. Jag och några andra patienter har fått gå iväg till en kiosk i närheten med en av vårdarna och samtidigt fått i oss lite frisk luft. Saknar min familj och pojkvän nåt så oerhört men jag vet att det här är för det bästa.

onsdag 7 januari 2015

Converse

Hej alla fina. Verkar som att bloggningen blir lite hipp som happ igen. Har kommit tillbaka till samma förbaskat jobbiga ångest som innan jag åkte utomlands och vissa dagar vet jag inte vad jag ska ta mig till. Känns inte som att jag har något alternativ än att dö eller att må dåligt. Är så desperat efter någonting som kan få mig att känna mig fri ett tag men det finns inga bra alternativ vilket gör att jag ibland väljer dåliga för att åtminstone få ett enda friskt andetag. Så att jag ska orka kippa efter luft ett tag till. Är dessutom så himla trött hela tiden, skulle kunna sova i flera dagar i sträck om jag bara fick. Skillnaden är att jag aldrig blir pigg hur mycket jag än sover. Alltid lika trött och ibland orkar jag inte ens gå upp ur sängen. Förstår inte varför eller hur det kunde bli så här.

Det här var egentligen inte det jag hade tänkt prata om utan tänkte mest visa mina nya skor jag klickade hem i fredags. Jag är väldigt safe när det gäller kläder i övrigt, mycket svart, grått, brunt och marinblått, men när det gäller skor så vågar jag ta ut svängarna ordentligt. Har alltid varit så, haha.

350 kronor kostade dessa på Junkyards rea.

Shanta Liora


Känner ni igen henne? Ja, det är Marie Picasso! Har sett endel på Nyhetsmorgon och Efter Tio på Youtube de senaste dagarna och kom av en slump fram till det här klippet. Säger bara wow, vilken styrka hon har. Hon är en som en helt annan person idag.

måndag 5 januari 2015

Svar till anonym


Svar: vad roligt! Vilka råd jag kan ge är lite olika beroende på vart på ön du ska bo men jag ska försöka hjälpa dig så gott jag kan utöver min egna resa. Det jag tänker på mest är att det i vissa städer är ganska hög kriminalitet. Hade till exempel en kvinnas händer på min väska när jag stod vid busshållplatsen vid Los Cristianos och tydligen är det vanligt att folk snor saker just när man väntar på buss eller liknande (morfar blev förra året av med sin plånbok på precis samma plats). Sen berättade han för mig att man även ska vara vaksam ifall folk kommer fram med en karta och vill att man ska hjälpa dem att hitta vägen, det är ett vanligt knep många har tyvärr. Så håll hårt i dina saker när du är ute! 

Ett annat råd är att aldrig gå ut ensam på nätterna om du är tjej för det finns obehagliga människor som försöker lura i en droger och som gärna drar med en till konstiga ställen. Är man ett gäng så går det bättre men är man endast tjejer så är det tyvärr vanligt att killar skriker efter en och är allmänt odrägliga. När jag var ute med systrarna blev jag riktigt förbannad på hur långt ifrån feminism man var, hur man öppet kunde diskutera hur vi såg ut, vissla och håna en. Det hände aldrig när vi hade föräldrar eller manligt sällskap med oss.

Annars vet jag inte om det är så mycket mer att tänka på än det vanliga, ha med solkräm (det kan vara riktigt hett vissa dagar trots att det är vinter) och att ha med sig långärmat och byxor eftersom det kan bli lite småkallt vissa kvällar. Är du festintresserad så ska du inte bli besviken om stan känns öde vid ett på kvällen, spanjorerna drar igång festandet på allvar vid ungefär tre på natten och vill du shoppa riktigt billigt så ska du leta efter en affär som heter Spanish Style. Det är en butikskedja som finns lite överallt och har allt från drycker, godis, tobak, souvenirer, prydnadssaker, lite strandkläder och annat kul att kika på. De har även huuuur många olika shoppingcenter i varje stad, allt från Gucci och lyxmärken till budgetalternativ till butiker med samma standard som t.ex H&M, Gina Tricot och de vanliga affärerna vi har i Sverige.

Ha en trevlig resa!

Ett foto från butiken Spanish Style. Tycker såna här allt-i-allo-affärer är så charmiga!

En psykisk resa

Tänkte berätta mer om resan nu men ur ett psykiskt perspektiv. Som ni vet så mådde jag ganska dåligt dagarna och veckorna innan och att då åka iväg och resa var läskigt och jag var rädd att jag inte skulle stå ut.

Resan har faktiskt varit mer bra än dålig. Första hotellet vi bodde på på Teneriffa hette Jardin Isla Bonita och låg i Fanabé. Själva hotellets utseende och första intryck var inte så jättebra. Utifrån med sikt över balkongerna såg det jättefint ut men på vissa ställen fick man en lite sunkig känsla då vissa delar av hotellet var väldigt slitna. Det förändrades dock med tiden och i slutet av veckan trivdes jag väldigt bra ändå. Det berodde väldigt mycket på underhållningsteamet, de drog upp så mycket glädje hos gästerna att jag kände att jag mådde mycket bättre. Även en del av alla bartenders var oerhört trevliga vilket gjorde vistelsen mycket roligare. Jag berättade för mamma och pappa att "det känns så konstigt, jag har liksom inte tid att ha ångest" och det blev många roliga kvällar. Hade dock en panikångestattack kvällen innan kusinerna kom. Satt i matsalen och hade precis ätit upp när jag plötsligt bara kände att "nej, jag klarar det inte längre, jag måste ut härifrån." Gick så fort jag kunde och letade upp första bästa ställe (en tom korridor) där jag satt och hyperventilerade medan tårarna rann. Så klart så kom en gubbe som jobbade där förbi och stannade till och försökte prata med mig. Han såg orolig ut, tog upp telefonen och frågade om han skulle ringa nån. Jag sa bara att det var lugnt, inget farligt, försökte vifta bort det och till slut gick han. Tyckte så synd om honom efteråt men var ändå tacksam att han stannade och inte bara struntade i det. Bilden av när han stannade och pratade med mig är lite suddig, jag var så inne i paniken att det enda jag kunde säga var "it's ok" och försöka få bort honom. Det låter kanske lite elakt men i de stunderna är alla främmande människor lite jobbiga, just för att man inte kan få fram vad som egentligen händer.

På julafton satt jag, kusinerna, moster, hennes man och familjen nere vid scenen och kollade på en "black light show". Hade jättekul åt showen som var riktigt underhållande och sjöng med lite i julsångerna. Här fick jag en panikångestattack igen, första gången med lite alkohol i kroppen. Mamma och pappa är supersnabba att se när det händer och försöker andas med mig genom det tills det går över. Energin som lämnar en efter en attack är svår att beskriva. Det känns som att man är ett överladdat batteri som laddas ur på bara några minuter. Man blir så extremt tung och trött i hela kroppen och jag brukar behöva vila i minst 20 minuter efteråt. Har ingen jättebra tidsuppfattning om hur lång tid attackerna tar men från att det löses ut tills att man orkar gå upp och göra saker brukar det ta ungefär en halvtimme. 

Dagen efter julafton bytte vi hotell till Beverly Hills Club i Los Cristianos. Hotellet var tvärtemot det i Fanabé, otroligt fint och vackert men dessvärre var badvakterna och vissa av personalen inte trevliga alls utan gick mest runt och surade verkade det som. Jag var extremt trött hela dagen av flytten även fast den inte tog lång tid alls. Tror det var mest psykisk trötthet och inte så mycket fysisk (även om det sög ordentligt i benen av att  konka tunga resväskor i branta uppförsbackar). Jag trivdes helt okej på Beverly Hills, det var skönt att det var lite avsides från den värsta smeten i centrum för där var stressnivån och folkmängden alldeles för hög för mig. Det enda dåliga med just hotellet var att jag saknade den där glädjen och pratsamheten med gästerna. Där och då märkte jag hur viktigt det var med trevlig och engagerad personal. Jag hade tio gånger hellre bott på det lite sunkigare hotellet med massa glädje och skratt än i det lyxigare där det var stelt och lite obekvämt. Något att komma ihåg, lyxigast är inte alltid bäst!

I och med att vi hade nytt hotell hade vi inte längre all inclusive utan fick handla våran mat själva. Tycker det är lite mysigt att gå och handla tillsammans men samtidigt är det bekvämare med all inclusive och att kunna gå och hämta kall dricka när man vill, istället för att ta med något att dricka i väskan och som blir ljummet i solen på en gång.
Vi gjorde som vanligt att vi handlade frukost och lunch själva och sparade restaurangmaten till kvällen. Åt kycklingbröst med svampsås tre gånger på fem dagar, så gott var det, haha. Pratade om restaurangen Destino som vi var på i förra inlägget. Hit gick vi första dagen vi åt ute och första dagen vi bytt hotell. Mosters familj fick beställa först och när det sen var våran tur fick jag en attack igen, när jag minst av allt "fick". Pappa ledde mig ut till en avskild plats utanför, kunde knappt gå själv för att jag skakade så mycket. Han hjälpte mig att andas lugnt och en stund senare kunde jag sätta mig med de andra igen trots skammen att alla kollade på mig. Vet att det inte är något att skämmas för egentligen, det är så himla vanligt, men känslor går inte att styra över utan det gäller bara att acceptera att det är som det är. Förklarade sen för servitrisen vad som hänt eftersom hon blev lite förskräckt och efter det lugnade det ner sig för oss båda. Gillade verkligen henne, så mycket energi och så omtänksam. När vi sen kom tillbaka sista kvällen blev hon superglad, kramades och tyckte det var tråkigt att vi snart skulle hem. Vi lovade att rekommendera restaurangen så nu är det också gjort! Så ska någon besöka Los Cristianos nångång så rekommenderar jag Destino varmt.

Nu låter det på inlägget att jag haft väldigt jobbigt, och jo, emellanåt har det varit det men jag har fått betydligt mer andrum än vad jag haft jobbiga stunder så resan var väldigt nyttig. Nu när jag varit hemma i snart en vecka börjar vardagsångesten komma tillbaka lite men har börjat andas i fyrkanter när det känns jobbigt eller stressigt och att samtidigt räkna sakta till hundra och det hjälper faktiskt. Ångesten försvinner inte helt men den blir lite lättare att bära på.
Resan har även gett mig insikt i vad som kan orsaka attackerna och det är bland annat stress (inre, yttre eller både och) och förändringar. Har sjukt svårt för förändringar just nu och mitt spontana jag har gått och gömt sig lite. Det talar ganska mycket sitt tydliga språk då attackerna kommit kvällen innan resan, kvällen innan kusinerna kom, kvällen innan vi bytte hotell och kvällen då vi bytt. Jag har tänkt att jag kanske borde lägga det lilla krut jag har på att skaffa rutiner trots att rutiner är lite av det tråkigaste jag vet.

En nyttig, tankeväckande och påfrestande resa rent psykiskt, men absolut värt det.

söndag 4 januari 2015

Teneriffaresan

Vi började resan med nio dagar i Fanabé som ligger en bit utanför Adeje. En lite mindre 
stad men med otroligt fin miljö och med närhet till strand, shopping och annat roligt.


De två första dagarna var ganska molniga och lite småkyliga som ni ser. En av de molniga dagarna åkte vi in till mormor och morfar i Los Cristianos för att umgås med de istället när det inte fanns så mycket annat att göra. Vet inte hur många gånger vi åkte fel eller hoppade av för tidigt med de där bussarna, haha.

Denna goda dryck hittade vi för tio kronor styck i en superbillig affär. I princip all alkohol och tobak var hur billig som helst, likaså andra drycker och det mesta i matväg. Enda som var lite dyrare än i Sverige var nog lösglass.

Anton på hotellrummet.

Varje morgon efter frukost tog vi en promenad i väntan på att solen skulle nå in till poolområdet.

Den här stranden alltså! Helt ren och fin sand. Dök lite med cyklop faktiskt, brukar aldrig våga göra det då jag är rädd för äckliga bottnar men här gick det hur bra som helst. Såg till och med några söta fiskar.


Ni ser ju vad fint!

Mamma och moster Kicki som kom med sin familj efter att vi varit här i fem dagar.

Kicki, mamma och min kära kusin Philip. Här är vi på väg till havet för att bada.

Jolle och jag hade en liten photoshoot en kväll.

Hahaha, börjar skratta så fort jag ser den här skylten som var uppsatt vid poolområdet. Jolle förstod ingenting av gubben som "petade näsan" och vi diskuterade länge om vad tusan den bilden skulle mena."De kan ju inte mena att det är förbjudet att peta näsan? Eller jo... det måste ju vara så. Det står ju do not make nose" sa jag innan vi båda förstod att det stod NOISE och inte nose. Har inte skrattat så mycket på evigheter, haha. Klappträn.

Läste ut mina två böcker hur fort som helst så snodde Jolles som hon hade med sig. Väntar fortfarande på att få tag på tredje Divergentboken så det var trevligt att få hoppa in i Fours berättelse så länge.

Lite kameranöje i solskenet, haha. Så fula, bjuder på den!

Piini innan middagen en kväll.

Efter nio dagar i Fanabé flyttade hela sällskapet till Los Cristianos. Min familj stannade i fem dagar medan kusinerna skulle åka hem efter tre. Hotellet vi bodde på var hur fint som helst och jag och Tor fick dela på världens största bäddsoffa. Längesen jag sov så gott!

Lättsaltade chips är ett måste när man är utomlands! Hade heller inte all inclusive längre så det blev en del handlande, även på kvällarna gick vi ut och åt. Käkade helt underbar mat alla kvällarna. Fick tyvärr också min första riktigt offentliga panikångestattack. Var på en av de absolut bästa restaurangerna jag ätit på (Destino i Los Cristianos, lägg det på minnet!) och när servitrisen kom och skulle ta våra beställningar bara brast det. Det var fruktansvärt jobbigt och jag såg att folk kollade på mig och undrade vad det var som hände. Förklarade iallafall läget för servitrisen som var hur trevlig som helst och nästa gång vi kom och skulle äta blev hon superglad, kramades och var allmänt underbar. Det blev till slut ett jättefint minne trots omständigheterna.


Det nya hotellet var superfint och låg högt upp mot bergen. Lite grekisk känsla.

Det här är den sista bilden jag tog, från mamma och pappas hotellbalkong. Världens finaste solnedgångar. Dock var de ganska svåra att få till en rättvis bild av. Efter det här flyttade vi iallafall in till stan i Los Cristianos. Mormor och morfars kompisar var jättesnälla och lånade ut deras lägenhet de två sista nätterna innan vi åkte hem.