onsdag 30 september 2015

Shopping och prinsesschoklad

Blev en lång och fullspäckad dag igår, därför hann jag inte blogga. Vaknade vid åtta på morgonen av att de ringde och behövde ha in en vikarie. En av brukarna var sjuk och fick lov att stanna hemma från sin dagliga verksamhet så det var bara upp och hoppa! Slutade vid tre, åkte hem och käkade och sen drog jag och lillasyster till stan och Kupolen för en vända shopping. Kom hem vid nio på kvällen så det var verkligen full fart från morgon till kväll. Fick med mig en del fint hem iallafall!


Tröja från New Yorker (99:-)
En svart och en grå bh från Cubus med 25% rabatt (313:-)
Vattenfast ögonbrynspenna från Isadora i färgen Light Brown (85:-)
Bästa pudret från Maxfactor i färgen Golden (105:-)

Och så hittade jag ju en massa god choklad! Frost-chokladen fick jag lov att köpa för den var så söt. Choklad med prinsessor på är alltid lite lite godare, haha. Tupla finns på Rusta och är en finsk choklad som hela min familj avgudar. Köpte alltid det när vi åkte båt över till mormor och morfar i Finland när vi var yngre men som tur är så finns den i Sverige nu, dock bara på Rusta vad jag vet. Ni måste testa den!

måndag 28 september 2015

Hypomani och PTSD

Jag har på ett par veckor handlat: fem pussel, fem par skor (väntar på att få hem två av paren), två finare toppar, en klänning och ett par byxor. Mycket med lånade pengar. Jag glömmer bort att äta tills blodsockret är på noll och är inne i ett "ska bara"-läge där jag tassar runt och gör olika saker lite på speed. Dessutom är jag jätterolig! Mina skämt är top notch, samtidigt som småsaker gör mig jätteirriterad. Jag är klumpig och säger ibland kanske lite för mycket eller uttrycker mig på sätt som låter förolämpande trots att jag inte menar så. Tack och lov så får medicinerna mig att somna och sova gott iallafall. Alltid något!

Mitt i detta hypomaniska tillstånd har jag kvar min kära (ironi) PTSD. Det har planat ut och blivit mindre uttalat men det finns där och oförberedda beröringar får mig ibland att bli arg som en geting. Låst och som att jag får svårt att andas, håller på att kvävas. Saker från övergreppen gör sig påminda vid varje beröring. Ibland när någon ber mig om en kram säger jag nej. Jag vill inte. Jag sätter mig ibland längst bort i soffan för att få avstånd, har ryggen mot väggen så att ingen oförberett kan röra mig bakifrån. Det får mig att känna mig så galet elak, att jag är så avvisande och blir så arg. Jag har på riktigt försökt och försökt att uppträda normalt men det går inte. Det sitter stenhård fastetsat i mig.

Kan ni förstå att min tillvaro är lite vrickad just nu? Jag är typ två motpoler i ett, på samma gång. Galna värld, galna värld.

---

Ett inlägg som egentligen skulle publicerats i lördags. Idag och igår har jag vaknat och känt mig tung och seg. Tror det hypomaniska börjar avta men det kan också bero på att jag blivit lite krasslig och snorig och det tar på energin. Hoppas innerligt att denna period inte följs av en svacka, vilket brukar vara mer en regel än ett undantag.

En till bild på hjärtat, från skogspromenaden igår. ♥

söndag 27 september 2015

Höstpromenad på elljusspåret


Söndagspromenad på elljusspåret med mamma, pappa och Bosse. Gud vad jag behövde frisk luft. Dessutom var det på tiden att rasta kameran som fått oförtjänt lite uppmärksamhet på senaste tiden. Ska verkligen försöka skärpa mig på den punkten för det är något jag faktiskt tycker om och mår väldigt bra av!

lördag 26 september 2015

Det är en sån dag idag


Var ute på Liljan på oktoberfest igår med dessa två. Lillasyster och hennes stockholmska Samuel som ville uppleva Dalarnas bästa uteställe, hehe. Träffade på många härliga människor, dansade och var kvar tills vakterna sa åt oss att vi faktiskt fick lov att gå hem nu. P2:orna var kvällens signum.


Idag har jag vaknat tidigt (som alltid när man är lite bakis, varför?). Gått ut med bebisen och låtit han lukta på varenda grässtrå efter vägen. Sen har vi gosat i soffan lääänge han och jag. Tänker att det är minst lika gosigt som alla nyblivna mammor tycker det är att amma. Han är verkligen som mitt barn, haha. ♥ Nu har jag pizza i magen och jag och le familie har bunkrat upp med halva Icas godsaker ungefär. Det är helt enkelt en sån dag idag.

onsdag 23 september 2015

Lågt blodsocker


Sitter och äter halvtrött mellis bestående av ostmacka och Mimosa (mousserande vitt vin och apelsinjuice). Fin blandning, haha.

Tyvärr har jag varit så uppe i varv med jobb (kommit hem vid halv sex, halv sju, både igår och i måndags) så jag glömmer bort att äta ända tills blodsockret står på rött. Måste skärpa mig med det. Tog liksom tre år att bli av med anorexiayrseln och är inte särskilt sugen på att få tillbaka den.

Nu ska jag slappa resten av dagen och kvällen. Behöver det efter all stress känner jag!

Fråga om laestadianismens grenar


Svar: 
Det finns tre olika grenar inom laestadianismen: öst-, väst- och gammallaestadianism. Jag tillhörde den sistnämnda så jag kan inte svara så mycket på skillnaden mellan de två andra.

Skillnad mot gammallaestadianismen är iallafall att östlaestadianismen är den ursprungliga religionsgrenen. Vid en splittring i början av 1900-talet uppstod de två andra och gammallaestadianismen är den största grenen i världen av de tre. Gammallaestadianismen är också belägen lite längre söderut än de två andra som mest har sin rörelse i Norrland och norra Finland. Gammallaestadianismen finns ju här i Dalarna och i Stockholm också och har väldigt många anhängare just här.
Vet också att "reglerna" skiljer sig litegrann. I stort sett är det ganska lika men uppe i norr (väst- och östlaestadianismen) har man också andra saker man inte gör. Man har till exempel inte mattor och gardiner och tvättmaskinen har ingen glaslucka. Detta för att man inte anser det lämpligt att se det motsatta könets underkläder, det är en sak som man tycker ska hållas privat.

Västlaestadianerna har tagit mer motstånd till Svenska Kyrkan än de andra grenarna. De anordnar egna dop och konfirmationer (egna konfirmationer har vi även inom gammallaestadianismen, jag konfirmerade mig i Finland t.ex) och kvinnorna bär täckande sjalar över håret när de är i kyrkan.

Det är en liten sammanfattning av vad jag vet. Eftersom jag aldrig varit i kontakt med öst- och västlaestadianism riktigt då jag hörde till en annan gren så vet jag inte så mycket mer. Kan bara jämföra med min egen upplevelse och vad jag läst och lärt mig. Ett tips är att söka på laestadianism på Google eller att läsa Wikipedias sida om det som faktiskt sammanfattar det väldigt bra. Ett alternativ är ju att söka upp någon som är eller har varit med i den gren du vill veta mer om.

Har du andra frågor som du tror att jag kan svara på (gällande gammallaestadianism framför allt då) så är det bara att fråga så svarar jag så gott jag kan!

måndag 21 september 2015

En sjukhussäng eller himlen

Min blogg är viktig för mig. Många utkast skriver jag utan en tanke på att publicera det. Jag måste bara få ut sånt som gör ont så att jag ska få plats med mig själv i min kropp utan att det skaver. Det tyngsta jag skrivit delar jag med mig av nu. Kanske kan jag bli ännu lite lättare? Kanske kan jag på något sätt bli lite mer förstådd? Jag vet inte. Hoppas. Det här var första gången (och den absolut sista hoppas jag) som jag tog en överdos. Det här är vad en djup depression kan göra med människor, det är det här så många säger men ryck upp dig till.

"När jag öppnar dörren till mitt rum är blodfläcken på kudden det första som når mig. Den stabilitet och ströglädje jag vistats i under dagen slits ifrån mig som en matta under fötterna. Djävulen dränker mig i en balja av iskallt vatten. Tvingar mig att suga in all ondska och dödslängtan som sitter kvar i blodfläcken.
När jag kom hem den kvällen hade jag och Felix bråkat. 
Igen. 
Det blir så ibland när vi festar ihop och jag var så arg att jag kokade. Besviken på att det enda som höll mig ovanför vattenytan togs ifrån mig. Så tänkte jag då, i mina katastroftankar, att nu var han också borta. Jag hade inget annat val än att dö och det kändes helt åt helvete men ändå helt åt helvete rätt.
Jag vägrade sova bredvid Felix och han hade lagt sig i soffan i vardagsrummet utan ett ord. Han är snäll på det viset. Även om vi skrikit oss hesa på varandra under kvällen så vägrar han alltid att låta mig sova någon annanstans än i min egna säng.
När jag blev ensam rycktes jag bort i tankarna om mina mediciner som jag måste ta.
Kartan med stämningsstabiliserande var nästan tom och jag tryckte frustrerat ut de resterande i handen. Visste att de dög inte. Inte nu, inte så här. 
Tjejerna i bipolärgruppen kunde äta säkert tiotals om dagen, i rekommenderad dos, så jag gick prompt på nästa karta, den för morgonen. Jag tryckte ut kapsel efter kapsel tills jag hade en handfull rosa blandning i handen.
Gelatinhöljena klibbade sig äckligt i munnen men jag var säker. Det skulle ta slut nu. Äntligen.
Jag klunkade slut på det halvljumna vattnet för att vara säker på att allt gick ner men trots det kände jag klumpiga konturer av kapslarna i halsen. Jag lät det vara. Då visste jag trots allt att de var där, på rätt ställe.
Jag trodde jag skulle känna mig klar men skulle jag dö så kunde jag iallafall få göra det utan ångest. För vad spelar det för roll, tänkte jag. Där jag skulle vakna skulle varken tabletter, våldtäktsmän eller psykiskt instabila finnas. Jag skulle bli renad och det skulle bli fantastiskt. 
Det skulle vara som en himmel, en sån alla överdrivet kristna pratar om och som det finns bilder av i Barnens Bibel. Det skulle dofta av blommor, himlen skulle alltid vara blå, solen skulle aldrig gå ner och alla skulle bara förenas i ett och äta vindruvor ur klasar medan Jesus välkomnade oss med öppna armar. Ovanför hans panna skulle glorian lysa starkare än självaste solen och det skulle vara överflöd av lycka och rikedom.
Okej, kanske inte riktigt så, men det skulle åtminstone vara ljust, jätteljust, och inte bara på himlen utan också i mig.
Jag drog bestämt ut den mittersta byrålådan och rotade otåligt fram rakbladshuvudena till min rakhyvel som jag köpte på Gekås i höstas. Jag rev upp den lilla kartongasken och delade Ullaredloggan mitt itu i otålighet.
Jag la mig i sängen, gjorde mig beredd. Lät blodet rinna längs halsen så länge tills jag kände mig redo att somna in. Nu var jag fri. Jag skulle vakna någon annanstans.
Jag krängde på mig innebandytröjan och drog upp dragkedjan så att såren och det rinnande blodet inte skulle synas. På bordet bredvid sängen fick stöket samsas med de tomma tablettkartorna. 
Så de vet vart jag har tagit vägen, tänkte jag. Antingen vaknar jag i en sjukhussäng någonstans eller i himlen. Var som helst men inte här."

(Är absolut inte självmordsbenägen idag utan mår faktiskt ganska bra, så oroa er inte!)

söndag 20 september 2015

Byggsöndag

Vaknade sent, åt frukost och sen bar det iväg till Tobbe och Linda för att hjälpa till att spika panel. Gjorde klart sida nummer två av huset, jag och Linda sprang mest runt med brädor så fick killarna sköta grovjobbet, hehe.

Nu har jag landat i soffan i min största och mysigaste kofta och snaskar lite överblivet godis från igår.

lördag 19 september 2015

Kick-off och tacos

Blev att jobba i några timmar idag. LA Takvård hade sin kick-off så jag och storasyster hjälpte till att servera tacos till allihopa. Var runt 50-60 pers ungefär så det fanns att göra. Blev så himla mycket mat kvar efteråt att vi fick ta med en del av det hem och bjuda familjen. Brukar inte vara så mycket för tacos och har aldrig varit men det var faktiskt ganska gott.


Ni ser ju vad mycket mat! Får se om man hinner äta upp allt innan det blir gammalt, haha. Nu ska jag vänta in pojkvännen som är och spelar fotboll med resten av LA-gänget så får vi se vad vi hittar på ikväll.

Puss!

fredag 18 september 2015

Stoltheten hos den ätstörda

Känner att jag måste skriva detta inlägg på grund av omständigheter och hur svårt det är att förstå en person som är sjuk i ätstörningar.

Har många gånger fått höra hur utomstående personer blir upprörda över den stoltheten som bor i en person med ätstörningar. Hur den sjuke kan bli glad och stolt när man påpekar en viktnedgång, att man äter för lite, ser ut att bestå av bara skinn och ben och så vidare. Och ja, det stämmer, man blir glad och stolt. Men den glädjen sitter i själva sjukdomen och inte i den person som bär på den.

Att ha ätstörningar är mycket som att vara två olika personer. Det är som att någon bosatt sig i din hjärna och dirigerar dig när det gäller i princip allt i ditt liv. En röst som bestämmer vad, när, hur och om du ska äta och träna eller inte. Till och med om du ska umgås med dina vänner och vilka kläder du ska ha på dig. Om du vågar borsta tänderna eller ta en alvedon när du har huvudvärk (tandkrämen och huvudvärkstabletterna kan ju vara fullproppade med kalorier och att bli tjock är ätstörningens värsta fiende). Den rösten blir starkare och starkare ju längre man går obehandlad och till slut kan det bli så att sjukdomen är mer av din identitet än vad du själv är. Ju längre tid sjukdomen har på sig att fästa desto gladare och stoltare blir man över saker som utomstående finner helt obegripligt att kunna glädjas åt. Hur kan man bli stolt när utomstående påpekar ens magerhet? Hur kan man skratta till lite när man blir påkommen med att inte ha ätit under hela dagen? Jo, för att ätstörningen tar över, är stolt och glad över dig, och det syns igenom. Det ser ut som att den sjuke är genuint glad och stolt över att vara sjuk, att vara ett "psykbarn", men glädjen är inte inneboende hos personen i sig. Den bor i sjukdomen och det är viktigt att komma ihåg.

Ibland önskar jag att man kunde ta ut den där rösten ur huvudet och placera bredvid den sjuka som en fysisk person. Att man kunde se hur dessa två personer beter sig under dagen. Hur man står i cafeterian i skolan och velar och diskuterar om man ska äta eller inte. Ditt fysiska, verkliga, jag skulle säga att "snälla, jag är faktiskt jättehungrig och mår inte bra" medan sjukdomen skulle håna dig och svara med att "då får du skylla dig själv om du blir fet och äcklig och att du kommer att dö ensam" och bokstavligt dra dig ut på en promenad för att få ihop dina två-tre timmar motion per dag som har satts som ett minimum.

En ätstörd person ser utåt sett ut att vara glad och stolt över sin sjukdom. Hon kanske ser ut att vilja ha uppmärksamhet och klappar på huvudet för att det är så synd om henne. Det stämmer inte. Det är sjukdomen som vill det och ju mer bekräftelse och näring sjukdomen får, desto mer äter den av ditt riktiga jag. För det finns inte plats för två personer i en kropp. Får den ena sin vilja igenom så försvinner lite av den andra och tvärtom.

Så klandra inte och ifrågasätt din närstående som är sjuk. Bli inte arg och upprörd när hon stoltserar med sin sjukdom. Låt det gå förbi och uppmuntra hennes riktiga jag. Hjälp henne att komma tillbaka. Det är det bästa du kan göra.

torsdag 17 september 2015

Plugg och blåbärspaj

Fortsätter min rastlösa vecka med ännu mer godsaker. Förutom att slänga ihop en blåbärspaj och hängt framför tv:n så har jag faktiskt pluggat en del också! Ska ju skriva högskoleprov den 24 oktober och vill verkligen höja mig denna gång. Är dock jättesvårt tycker jag. Speciellt matten som jag alltid haft svårigheter med. Nån som har några bra tips?

onsdag 16 september 2015

Bounty

Ja, vad säger man. Dessa tre dagar har varit ungefär lika tråkiga i och rastlösa som mina inlägg på bloggen. Visste att jag skulle längta efter mer jobb men att jag skulle bli så här rastlös hade jag inte räknat med, haha.

Pusslar, äter godis mitt i veckan och varvar Idol, Paradise Hotel och massa intressanta dokumentärer jag hittar på TV4-play. 


Dagens goding.

tisdag 15 september 2015

Roadtrip och läkarintyg

Så här mycket planerat har jag denna vecka:


Dvs typ ingenting. Följde därför med min kära vän Linda på en roadtrip till Västerås tidigt imorse där hon gjorde ett slutprov med hennes hund. Superduktiga var dom!

När vi kom tillbaka till Borlänge hängde vi en sväng innan det var dags för mig att pallra mig iväg till tåget och till psykiatern. Äntligen så har läkarintyget skickats in till Transportstyrelsen så jag kan börja övningsköra igen! Längtar tills godkännandet dimper ner i brevlådan. 

Ja, det mesta i livet är faktiskt rätt härligt just nu.

måndag 14 september 2015

lördag 12 september 2015

Jul på Gran Canaria

Äntligen är resan bokad och klar. Blir att fira jul på Gran Canaria i år. Trettiotre personer blir vi så det blir lite av en släktträff i samma veva. Så här ser vårt drömmiga hotell ut! Jag och kameran kommer leva livet.


Bilder: ving.se, princess-hotels.com
Fint va?

fredag 11 september 2015

Några spontana timmar på jobbet

Hallå vänner. Hoppas ni har det gott! Blev uppringd av en kollega vid tio så nu är jag på väg till dagcentret för några timmars jobb så här innan helgen. Känns faktiskt som ett gött sätt att avsluta vardagen på! Efter jobbet ska jag köpa med mig lite mousserande vin och blanda drinkar med. Börjar bli standard, haha.


Syrrans brallor på och mina nya skor jag fick hem från Skopunkten häromdagen. Supernöjd! Lär köpa passande strumpor till bara.

torsdag 10 september 2015

Önskeinlägg om min åsikt om flyktingpolitiken

Fick en förfrågan av Anonym om jag kunde berätta mer om hur jag tycker och tänker kring flyktingpolitik och visst kan jag göra det! Det jag vill säga så här innan jag börjar skriva är att jag är måttligt insatt (går efter både fakta och egna slutsatser jag fått av år av skriverier i diverse tidningar och timtal av diskussioner) och skriver efter mig och inte något parti. Jag har inget svar på flyktingkatastrofen idag, men jag har tankar och idéer som jag tror gör att vi kan hjälpa fler för samma peng.

Det stämmer att min släkt har bakgrund inom invandring. Min farmor föddes i Finland samma dag som andra världskriget började och hennes första levnadsår tog plats uppe i Norrland i Sverige då det var mycket tryggare här än att stanna i Finland. Hon bodde här i några år innan hon och familjen återvände.
Jag önskar det såg lite mer ut så idag, att man hjälper och försörjer de som verkligen behöver det, men endast tills det är säkert att återvända. När det är säkert kan den hjälpen och de pengarna läggas på nästa person i nöd, istället för att människor ska dö för att vi vill bidra någon med "det lilla extra". Därför tycker jag att permanenta uppehållstillstånd ges lite för enkelt i Sverige idag.

Jag är också för att hjälpa mer i närområdena där den mest akuta hjälpen behövs. Med närområdena menar jag inte att personerna i ett brinnande hus ska stanna där inne tills vi kommer och skvätter lite vatten, utan att man ger mer pengar och resurser till områdena och länderna runtomkring som tagit emot miljontals flyktingar som behöver mat, rent vatten och sjukvård. Som det ser ut idag så får de få flyktingar som lyckas ta sig hit nästan hela kakan medan de små smulorna som blir över ges till en folkmassa som är över 1000 gånger fler. Jag kan faktiskt citera Jimmie Åkesson här: "har man tio äpplen och tio flyktingar så är det mest humana att ge varje flykting ett äpple var istället för att ge en flykting nio medan de resterande får dela på det sista."
Jag tror även att flyktingströmmen till Sverige minskar om vi hjälper till i närområdena vilket i sin tur gör att vi sparar pengar och kan försörja och behandla våra invånare mer värdigt än det görs idag och det blir pengar över till mer hjälp i närområdena, som i en cirkel. Har man en trygg plats med sina livsnödvändigheter där man kan stanna tills det känns tryggare i sitt hemland så känner man inte att man måste ta sig vidare och riskera sitt liv med en farlig båttur över Medelhavet.

Jag är alla gånger för att ta emot personer som inte kan få hjälp, trygghet och stöd någon annanstans och när det handlar om liv och död. Det jag är emot är hur vi tar emot personer som redan har uppehållstillstånd i ett annat land (som redan är trygga, har bostad och får mat på bordet) för att ge dom det "lilla extra" när den resursen skulle kunna rädda livet på en annan. Det gäller även flyktingar som är lycksökande och inte vill nöja sig med sin placering pga olika anledningar (vill hellre bo i en storstad, ha en specifik bostad osv, vi har inte råd med den lyxen när andra i samma stund svälter ihjäl). Jag tycker också det är fel att bestämma att alla personer från ett specifikt land ska få permanent uppehållstillstånd. Det gäller att se varje person efter sina individuella behov och alla personer från ett specifikt land behöver inte hjälp. Det finns fattiga, rika, nödställda och trygga personer i varje land och det är så himla viktigt att prioritera rätt. Sen tycker jag att alla länder i EU (egentligen hela världen) ska gå ihop och bidra, för den här flyktingströmmen vi har idag kan inte räddas med hjälp av bara två länder (syftar mest på Tyskland och Sverige). Går alla ihop och hjälper till i närområdena med bidrag mat, kläder, sjukvård, samt tar in ungefär lika många (verkligt) nödställda så slipper ett eller två länder stå för hela kostnaden, och humaniteten, som till slut kommer gå ut över invånarnas livskvalité för att pengarna börjar sina.

Vad jag tycker Europa mer ska göra tillsammans är att bekämpa kärnan till problemet. Så länge problemet kvarstår kommer flyktingarna öka och det går skrämmande fort. En av de absolut största anledningarna till att världen ser ut som den gör idag är IS. Jag är en person som är strikt emot dödsstraff och liknande men i detta fall handlar det om nödvärn, om miljoner flyktingar som fått lämna allt de har för ett gäng snedvridna idioter som håller på med tortyr och massavrättningar för att andra har en annan åsikt.

Sverige måste sluta vara så fegt och ge högre straff för alla typer av våldsbrott och inte minst för de personer från Sverige som gjort ett medvetet val att åka och kriga för IS och som idag belönas med psykologsamtal och hjälp att skaffa jobb. Att inte behandla dessa personer som kriminella är så fruktansvärt kränkande mot de personer som flytt hit. Vi räddar offren och ger dom sen en känga i huvudet genom att ta in fienden i en falsk tro om godhet. Det sänder helt fel signaler och är oacceptabelt.
Utvisningar bör också ske i första hand för de som mest förtjänar det, dvs grova brottslingar, före en artonåring som levt nästan hela livet här och är främmande med sitt ursprungsland och varken har släkt där eller kan språket.

Nu kanske det här inlägget blev lite luddigt men det finns så himla mycket att diskutera och ta ställning till, skulle kunna fortsätta hela dagen, men detta är i stort vad jag tänker och tycker. Tyvärr så finns det bara ett parti idag som stämmer någorlunda överens med hur jag tänker inom flyktingpolitiken och det är SD. Dom är de enda som vill ge mer hjälp och stöd i närområdena där det är som allra mest akut snarare än att ge mest till de få som kommer hit. Jag önskar att fler partier tänkte mer som jag så jag skulle kunna välja mer utifrån andra frågor också men den här frågan är så pass viktig att jag bara har ett val och det faller på SD.

I en fantasivärld skulle alla länder som har möjlighet bidra till närområdena, samt ta emot ungefär lika många flyktingar för att få det att gå ihop (för att alla får plats i närområdena och att vi stänger gränserna funkar inte, hur mycket man än skulle vilja). Skulle alla bidra med en liten summa och ta emot ett fåtal flyktingar i akut nöd så skulle man inte behövt ha dylika diskussioner ens. Det skulle finnas mer pengar att lägga på ländernas egna sjukvård, skola och omsorg än om ett fåtal länder, som det ser ut idag, får stå för nästan hela kalaset och deras invånare åker dit på det. Många bäckar små, som det heter. Det hade räckt långt tror jag.

onsdag 9 september 2015

Snart kanske jag drunknar

Det var längesen jag skrev om mitt psykiska mående nu och det har sin förklaring. Jag började jobba på allvar igen, efter 9-10 månaders uppehåll, sista veckan i juli och sen dess har jag legat under vattenytan och hållt andan. Ett tag har jag njutit och älskat det, för att senare känna att lungorna börjat kippa efter luft och är på gränsen att explodera. Och börjar göra lite ont. Det gör fysiskt ont alltså. Sticker och är obekvämt.

Det är mycket som jag inombords fortfarande mår dåligt över. Jag är medveten om att jag stänger det inne och låtsas så gott jag kan att det inte finns, men jag har inte tid eller lust att må dåligt just nu. Det är som vampyrerna i Vampire Diaries ni vet? "Oh no, she switched her humanity off!" och så lallar man runt och försöker hålla sig känslokall. 

Jag vill så gärna vara kvar i mitt flow och i den halvfalska energi jag haft så länge nu. Mest för att jag äntligen är igång och för att det inte finns någon hjälp att hämta. Jag har stått i kö till KBT-terapi i månader nu. Ungefär lika lång tid som jag  struntat i att ringa psykologen då hon bara skickar hem mig med massa papper om mina tillstånd, texter med råd och hjälp och läser fakta ur sina uppslagsböcker istället för att gräva i vad som verkligen gör ont. Jag har gått på öppenvårdspsyk sen i november och jag har bara gråtit under ett enda samtal. En gång har det ventilerats ordentligt och det duger inte. Jag vill att nån ska ta i mig med sina bara händer och få mig att känna som att jag brutit alla ben i kroppen. Jag vill gråta tills huden torkar ut och skrumpnar, skrika tills stämbanden går av och bli slagen tills varje millimeter av min kropp är blå. Först då kan jag börja om och bli okej igen. Men jag väntar. Och väntar. Och väntar.

Jag vill att nån ringer och vill ta hand om mig. Som kan ge mig en tillit värd guld och kan hjälpa mig att bli okej med mig själv och allt jag varit med om. Som vet att jag måste gråta och hulka som ett litet barn och gå igenom saker som är förbannat svåra.
Jag vill att min advokat ska ringa som jag försökt få tag på i flera månader. Han som har hand om mitt ärende hos polisen och är menad att stå upp för mig när jag själv inte står lika stadigt, men han har aldrig ringt. Aldrig.
Jag vill få ett brev i postlådan där polisen skriver att ärendet är uppklarat så jag kan gå vidare med mitt liv och slippa känna att övergreppet fortfarande är aktuellt, pågår i detta nu.
Jag vill kunna krama och bli kramad av min pojkvän utan att känna att alla minnen kväver mig. Utan att äckel och smuts kommer upp på näthinnan och jag får panik och måste skydda mig själv från en fara någon annan utsatt mig för. Jag vill inte vara arg mot honom längre. Ilsken, lättirriterad och tvär.

Jag vill så mycket i livet och är redo att gå igenom berget av skräp jag blivit påkastad. Men jag väntar och väntar. Det finns inte tid för mig ännu. Så jag fortsätter hålla andan så hårt jag kan trots att jag börjar tro att jag kanske kommer att drunkna. What's humanity, liksom?

New items

Imorse när jag vaknade såg jag att det låg ett paket från Nelly i köket som jag helt missat hade kommit. Passade på att använda min födelsedagspresent från hemsidan (75kr) i fredags när jag beställde och detta fick jag alltså hem. Den leopardmönstrade toppen har jag sen innan men klantig som man är så har jag råkat krympa det i tvätten. Blev superglad när jag såg att det fanns kvar, sen fick den gråa toppen och klänningen följa med också. Allt var jättefint!


Nu har jag precis kommit hem efter tre timmars jobb i Köket. 14:30 går jag på nästa pass på Näset och slutar klockan 21:00 ikväll. Full fart!

tisdag 8 september 2015

5 random fakta om mig

1. Det absolut tråkigaste jag vet är skönhetsprodukter. Ansiktsvatten, dag- och nattkräm, primer, skrubbar, lotions och sådant jox. Jag har en liten tvångstanke när jag läser igenom alla nya inlägg på Bloglovin att jag måste läsa alla och varje gång dessa skönhetstips dyker upp drar jag en djup inre suck. Så tråkigt är det, haha.

2. Allt går i perioder för mig. Vet inte om det är det bipolära som har ett finger med i spelet men i några månader kan jag vara världens morgonmänniska medan jag i andra perioder sover till tolv varje dag. Det gäller även mat. Just nu är jag inne i en period där jag är anti-köttfärs och fisk och det har pågått i nästan ett halvår. Om ett par månader kan det totalvända och jag vill äta det jätteofta istället.

3. Innan jag började med antidepressiva (slutet på 2011) var jag extrem på att känna av känslor och sinnesstämningar. Varje film jag såg blev för stunden en verklighet för mig och jag var livrädd för skräckfilmer, kunde inte ens se Beck eller Wallander utan att må jättedåligt. Kommer ihåg att vi såg en thriller på samhällskunskapen på gymnasiet och jag fick lov att gå ut efter typ en kvart för att jag blev illamående och höll på att svimma. Sedan jag började med medicinen kan jag kolla på precis allting och idag tycker jag att det är jätteintressant att se dokumentärer om kända mordfall och försöka förstå hur en mördare tänker.

4. Min största rädsla i livet (förutom att förlora närstående och så) är att få lov att operera mig. Bara tanken på att lämna över sin kropp till en främmande människa som ska skära i en är såååå äcklig. Jag tycker det är jätteintressant att se dokumentärer om plastikkirurgi och om hur man förhåller sig till kroppsform och ideal i olika delar av världen, men de scenerna där man filmar en operation får mig att vilja spy många gånger. Har ofta blivit dumförklarad för att jag sitter och ser på sånt när jag blir så extremt äcklad och illamående men det är för intressant för att jag ska kunna låta bli, haha. Att folk gör stora operationer frivilligt och dessutom betalar för det kommer jag aldrig kunna förstå. Skulle inte låta någon skära så i mig om jag fick betalt ens, blä.

5. Jag älskar skvaller och "dumma blondiner". Köper Hänt Bild minst en gång i månaden och frossar i Paradise Hotel, Big Brother, familjen Kardashian och diverse Hollywoodfruar. Är, enligt mig själv iallafall, inte särskilt ytlig alls men jag fascineras så himla mycket av människor och personer som tänker på ett annat sätt än mig själv. Denna skräp-tv, som många skulle kalla det, är väldigt nyttig faktiskt för det får en att reflektera över sig själv och var man står i mångt och mycket. Själv kan man liksom gå in i butiker på stan med foppatofflor på fötterna och inte bry sig, haha.

måndag 7 september 2015

Vecka 37

Skrev igår att denna vecka kommer bli ovanligt lugn men idag rasslade det in en hel massa jobb ändå. Inte mig emot, hehe. Nu ska jag försöka vakna till liv efter en alldeles för lång powernap.

söndag 6 september 2015

Dumlekakor

Då var helgen så gott som över. Inget mig emot faktiskt, ska bli skönt att få vardagen i rullning igen. Jag äter som sagt godis mest på helger så jag känner mig helt sockerstinn i hjärnan just nu. Ska bli skönt att jobba de få timmar jag har nästa vecka, äta ordentligt då jag slarvat lite de senaste dagarna och ta tag i lite småsaker som ska fixas.


Dagens bakverk blev Dumlekakor som avnjöts framför Insurgent. Helt okej film men ettan var mycket bättre!

lördag 5 september 2015

Rasisten / Fröken Dubbelmoral talar ut

Rasisten här. Hon som inte bryr sig om det stackars livlösa barnet som hittades vid strandkanten häromdagen. Som stödjer SD i allt de säger och gör och står stolt i ryggen när någon nämner järnrörsskandalen. Som vill skicka ut varje människa med fel etnicitet (finne själv så that's logic), hudfärg eller religion för att jag likt Hitler vill bevara den ariska rasen.

Allvarligt talat? Jag förstår att många tror och tänker att jag är sverigedemokrat men det är jag inte. Jag tillhör inget parti, kan inte och vill inte, då det inte finns och aldrig kommer finnas ett parti som jag till hundra procent kan stå för. De senaste åren har flyktingpolitiken verkligen tagit stor del i mig och min frustation och bara för att min åsikt i just den frågan stämmer ganska (jag upprepar GANSKA) bra med Sverigedemokraterna så betyder det inte att jag står bakom precis allt de säger och gör. Be mig inte förklara personerna inom partiet som uttrycker sig kränkande eller beter sig som svin. Jag har ingenting med dessa personer att göra, står inte bakom deras handlingar och ord - de råkar bara höra till det parti som har den enligt mig mest vettiga idén om hur invandringen borde skötas, men inte heller den är felfri.

Ja, jag delar mycket filmklipp och texter på Facebook som stämmer överens med SD:s politik, men jag kan även diskutera hur det ser ut idag och utgå därifrån. Hur jag tror att flyktingbarn bäst placeras för att de ska få en god chans att komma in i det svenska samhället osv. Många skriker rakt ut att jag är full av dubbelmoral för eftersom jag delar "SD-länkar" och samtidigt berättar hur fint flyktingarna här i Mockfjärd har kommit in i gemenskapen. För delar jag en SD-åsikt så vill jag inte ha någonting med flyktingar att göra här i Sverige och packet ska ut, så resonerar många. Ja, SD är det parti som stämmer bäst överens med mitt tänkande i just flyktingfrågan och anledningen till att jag delar mycket om den är just för att den frågan är en av dom som berör mig allra mest just nu, precis som för er andra som tänker åt andra hållet. Alla är vi berörda och tycker den är viktig.

Jag är inte sverigedemokrat. Inte sosse, vänsterpartist eller moderat. Och hade jag varit det hade jag kunnat stå för det. Jag är jag, med mina egna tankar, känslor och funderingar. En människa med HJÄRTA och hjärna. I det jag ser gott ser nån annan ont och tvärtom, det är naturligt. Men det vi alla (nåja, nästan alla) vill är samma sak - att göra denna värld bättre att leva i. Det är bara vägen dit vi har olika åsikter om.

fredag 4 september 2015

Nu är det helg!

Hela augusti var jag i världens jobbflow. Glad, energisk och motiverad. På gränsen till hypomanisk nästan. Denna vecka har jag däremot varit trött, sliten och lite lättirriterad (kanske tömt ut all energi de senaste veckorna) så det är jätteskönt att kunna ta helg nu. Köpte med mig en massa gott hem efter jobbet så nu ska det njutas. Är supersugen på en Mimosa-drink!

torsdag 3 september 2015

Going home

Regnjacka på och en Redbull i handen. Det enda rätta efter en natt på jobbet, hehe. Nu ska jag hem till min Bossebus!

onsdag 2 september 2015

I väntan på jobbet

Vaknat strax innan elva idag och ute har himlen öppnat sig. Jobbar från 14:30 till 09:00 imorgon bitti så ligger i soffan och i princip väntar ut tiden så jag kan börja, haha. Blir så otålig och vill ha allting gjort på en gång. Blir andra natten för mig nu, men första under en vardag, så det blir spännande. Sen har jag några timmar i Köket på fredag innan det är helg igen. Tycker tiden går så extremt fort nu för tiden?


En från gårdagens långpromenad. Skogen är det bästa jag vet.

tisdag 1 september 2015

Shoes x3

Vilken dubbel dag det har varit idag, känslomässigt. Dagen började bra, njutit av en långpromenad med lilla Bus och verkligen andats in frisk luft och lugn. Ibland behöver jag vara ensam och bara gå i mina egna tankar. Borde kanske göra det oftare när jag tänker efter.

När jag kom hem satte jag mig vid datorn och beställde hem inte bara ett utan tre (!) par skor från Skopunkten. Kände mig så värd det efter den senaste månaden av jobb, haha. Ett stort tecken på att jag mår bra är faktiskt när det kliar i fingrarna av sug att shoppa. Ett hypomaniskt drag kanske, men en skön känsla då jag inte varit intresserad av att handla på länge och finns inte en gnutta sug efter det alls brukar jag vara i en sämre period.

Blev ännu en långpromenad senare med mamma och Jolle. Köpte lite mellanmål tills imorgon då jag jobbar natt och har sett på ett avsnitt Breaking Bad i väntan på maten. Nånstans där emellan sjönk humöret, möjligtvis pga lågt blodsocker men också på att jag har så extremt svårt att koncentrera mig på saker om det är ljud runt omkring. Jag hatar det verkligen för i mitt tidiga liv har jag varit helt tvärtom. Har liksom kunnat somna på ett golv och sova i flera timmar med femtioelva skrikande barn i samma rum och nu kan jag knappt se på tv? What's wrong with me?! GAH.

Nåja. Nu ska den här grinskallen vila och hoppas på att det dåliga humöret snart går över, haha. Peace out.